Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ann Lingebrandt: Att läsa Katarina Frostensons bok ur ett rent estetiskt perspektiv är att göra sig blind

Kritiken har blivit en plats för ett ideologiskt slagträsvingande.

Katarina Frostenson.Bild: Thron Ullberg
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Nog har Katarina Frostensons nya bok ”F” fått ett hårt mottagande. Mer entydigt negativt än fjolårets tvillingbok ”K” och i flera fall också uppenbart avståndstagande. Jag kan förstå det. Det är inte en bok som är lätt att förhålla sig till. Själv var jag mycket ambivalent i min recension.
Men är det fråga om en sensationshungrig ”flockjustis” som enhälligt beslutat sig för att hugga huvudet av drottningen à la Alice i Underlandet? Är det till och med så illa att en negativ analys, som Malin Ullgrens i DN, kan vara det ”närmaste konstnärlig censur” vi haft i Sverige?
Jo, just så ligger det faktiskt till enligt Carl-Johan Malmberg, som i SvD tar en hel understreckare i anspråk för att skälla ut en kritikerkår som inte haft vett nog att stämma upp i en hyllningskör till ”F”. Kritikerna saknar ett språk, blir hans dom, för att diskutera vad som i hans ögon är en positiv och bejakande bok om hur ”motgångar kan stärka”.
Enligt Malmberg har de svåra erfarenheterna förlöst Frostenson som författare: en anemisk poet har blivit en vidunderlig prosaist som ”erövrat den stora litteraturens jag”. Och visst, Frostenson skriver i vissa stycken om sin tillvaro efter fallet med en gripande klarhet. Men hon har i andra stycken stelnat, frusit fast inte bara i en hållning, utan också i ett språk som för en poet av hennes kaliber är häpnadsväckande fyrkantigt. Den som läser inkännande kan betrakta det som en krisande människas ältande. Det gör det inte till stor litteratur.
Det är väl möjligt att hitta den peppande självhjälpsbok Malmberg uppenbarligen har läst, där litteraturen fungerar som livlina i ett tufft läge. Men det går också att läsa ”F” som en skildring av hur kultur används för att bygga upp en bekräftande spegelsal som ger verkligheten förvrängda proportioner.
Mikaela Blomqvists recension i GP (12/11), som av Malmberg lyfts fram som ett ljus i mörkret, följer en linje genom hela Frostensons författarskap om avskyn mot den svenska likriktningen. Det är en intressant läsning, men när det kommer till ”F” skriver hon, på samma gång som hon efterlyser större komplexitet på kultursidorna, i svepande ordalag att den är ”värdig och vacker” och kallar dem som inte förmår läsa boken ”verkligt ömkansvärda”. Här används kritiken till att mästrande dra upp en gräns mellan de som fattat och de som inte gör det.
Onekligen befinner vi oss i en tid som många gånger har svårt att skilja mellan moral och estetik, och där entydighet och tvärsäkerhet övertrumfar nyanser. Men reaktionerna på Frostenson-mottagandet visar också hur kritiken har blivit en plats för ideologiskt slagträsvingande utan förankring i verket. Att läsa en bok om ett verkligt händelseförlopp ur ett rent estetiskt perspektiv kan också innebära att göra sig blind, eller i alla fall enögd.
Recensenterna har brottats med en bok som placerar läsaren i en besvärlig sits – Victor Malm sätter fingret på det i Expressen (6/11) – genom att göra den som inte håller med till en av motståndarna som orsakat Frostensons lidande. Hur ska man ställa sig till det, om man nu inte nickar instämmande till utgjutelserna om blodtörstiga medier, konspirerande kulturkarriärister och kvinnor som fejkar övergrepp för att de är bittra och vill tjäna pengar på en rättegångsprocess?
Så mycket mer lätthanterligt det blir om man som Malmberg och Blomqvist är fullständigt lojal med författaren, villig att skriva under på hennes världsbild och stryka medhårs. Sedan kan man förstås kalla det komplexitet om man vill.
Gå till toppen