Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Moa Berglöf: Moa Berglöf: ”Ingen vågar ge sig tillkänna i den lynchstämning som hundbajsbilden skapar.”

Hanif Bali.Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Det är oktoberkväll i Roslagskommunen Norrtälje. I ett panelsamtal turas den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali och välfärdsmiljonären Jan Emanuel Johansson, tidigare Robinsonvinnare och socialdemokratisk riksdagsledamot, om att lägga fram idéer för att göra kommunen tryggare. Det är en mörk bild av Norrtälje som målas upp, refererar Arbetets Johannes Klenell samtalet i en kulturtext dagen efter.
Åtminstone varnas det för mörkret. Det som kan komma om inte preventiva hårdhandskar tas på.
Och det gäller att vara förutseende. ”Gröna områden måste förbereda sig för vad som kan hända. Det är naivt att bara titta på rådande brottsstatistik”, citeras Hanif Bali.
Gröna områden som i områden med låg brottslighet, vill säga. Norrtälje är Stockholmsregionens tryggaste kommun, enligt den polis som är på plats och försöker nyansera diskussionen. Låg utsatthet för brott, få som känner sig otrygga. Han pekar istället på ett annat problem, de Facebookgrupper som bidrar till både ryktesspridning och ensidiga bilder av Roslagens famn.
Ingen på scenen tycks vara intresserad, skriver Klenell.
Men att lokala grupper på Facebook inte längre bara handlar om god grannsamverkan, upphittade nycklar och bortsprungna katter kan de flesta se som har turen eller oturen att släppas in i dem. Istället är det små medborgargarden som bildas där bakom tangentborden, bland annonser om bilbarnstolar och gemensam intervallträning, allt mer upprörda i takt med de senaste månadernas förvisning till att jobba hemma och därmed all tid i världen att spana på andra och varandra.
Vilket förstås göder misstänksamhet. Några ungdomar står här och uppför sig märkligt, skriver en person i en grupp jag själv är med i. Du måste ta lagen i egna händer, svarar en annan. Någon annanstans har en cykel blivit stulen. Det är invandrarnas fel, nickar gruppen. När en hundägare glömmer att plocka upp efter sitt djur fotograferas det nogsamt och läggs ut:
”Vem är ansvarig!!?”
Men ingen vågar ge sig tillkänna i den lynchstämning som hundbajsbilden skapar.
Nu är skvaller på stan förstås inget nytt. Det var gissningsvis inte särskilt kul att bli omtalad på kyrkbacken heller, och uppvuxen på landet i Hälsingland minns jag att det knappast rådde någon brist på förfärat prat om grannarna över perkulatorkaffet vid köksborden runt om byn.
Men det är något med det där panelsamtalet i Norrtälje. Det som handlade om en trygg kommun som med alla metoder ska fås att kännas otrygg.
För skillnaden mellan nu och då är inte skvallret. Det är att varje litet missnöje numera bekräftas och tas som sanning av politiker som borde veta bättre, men som istället väljer att kapitalisera på det för att vinna förtroende. Som Hanif Bali. Som Jan Emanuel Johansson. Eller som de kommunpolitiker, inte minst i min egen kommun, som tolkar Facebooktrådar som folkliga uppror och skapar rök där det inte fanns någon eld till att börja med. Bara helt vanligt byskvaller.
Gå till toppen