Vad har många av Sveriges professionella hockeyspelare, skidåkare och tennisspelare gemensamt? En gång i tiden gick de på olika idrottsgymnasier där de helhjärtat fick fokusera på sin sport, samtidigt som de studerade.

”När det gäller idrott eller musik räds vi inte för elitskolor, men så fort det är teoretiska ämnen har det varit tabu i Sverige", sade Jan Björklund (L) i en intervju med Expressen 2018.

Det är sant. Det är få som tycker att det är något konstigt med att låta de bästa fotbollsspelarna eller längdskidåkarna träna och utvecklas tillsammans. Men ve den som förespråkar en elitskola för unga vassa matematiker.

Kritiken mot Björklunds förslag om att elever med bättre resultat ska kunna gå i spetsklasser och elitskolor var inte nådig. Dåvarande språkrör för Miljöpartiet, Gustav Fridolin, kallade det för ”varken en smart, rättvis eller liberal prioritering". Men hans parti visar sällan samma motvilja mot landets elitidrottsgymnasier, som bygger på samma principer.

Studier visar att elevers ambitioner och resultat i hög grad påverkas av skolmiljön, andra elever och lärare. Ungdomar på elitskolor presterar i regel bättre än ungdomar i vanliga skolor – vilket kan vara en anledning till att de befinner sig där från första början. Samtidigt visar forskning att dessa elever oftare upplever stress och ångest kopplat till studierna. Kritikerna har även rätt i att elitskolor, som ofta säger sig jobba med mångfald och integration, är som en magnet för den övre medelklassen och på så sätt cementerar klassklyftorna och segregationen i samhället.

Det är inte säkert att de positiva effekterna av elitskolor överväger de negativa. Men diskrepansen mellan olika satsningar är värd att notera, nu när många högljutt protesterar mot regeringens förslag om att halvera antalet platser på landets elitidrottsgymnasier.

Vad är skillnaden mellan att elitsatsa på unga hockeyspelare och på unga matematiker?