”Det står klart att en individ som förföljer en man, sin broder, därför att han har en annan åsikt, är ett odjur” citerar allsångsdirigenten Michael Lindgren Voltaire när han försvarar varför han gullar med radikalhögern.

Det är alltså jag som är odjuret. Jag har ”ociviliserade instinkter” och står för ”en totalitär tendens att vilja begränsa det fria ordet.”

Snacka om ironi direkt från komikens högborg! Låt mig stillsamt påminna om Lindgrens SVT-kollega Nike Nylander. När hon intervjuade Jimmie Åkesson mottog hon omedelbart en ström av hatbrev och flera mordhot.

Med anledning av detta publicerade propagandasajten Nyheter Idag en ”guide”, där man instruerade läsarna i att trakassera misshagliga journalister utan att bryta mot lagen, till exempel genom att baktala dem inför arbetsgivare och grannar, göra orosanmälningar och sprida negativa uppgifter i sociala medier.

Artikelförfattare och utgivare för sajten är Lindgrens körgosse Chang Frick.

Jag tar det här exemplet för att det skedde i mitten av september i år och alltså inte är någon ungdomssynd. Men Nylander är bara en av oräkneliga debattörer, journalister och privatpersoner som förföljts av den högerradikala rörelse, vars representanter bjudits in till duett med aningslösa demokrater.

Är det bara ogenomtänkt?

Jag är inte säker.

I samband med att Lindgren lämnade ”Svenska Nyheter” förra året förklarade han att svensk humor varit för vänstervriden och att han velat göra komik också för ”Sverigevänner” (SVT 31 mars 2019).

I så fall är det bara att gratulera.

Notera att Lindgren inte bemöter min kritik i sak. Mina synpunkter på hur vinklat sångens upplägg är och hur rasism och antirasism, feminism och antifeminism och så vidare genom valet av medverkande görs till jämförbara ståndpunkter förbigås med tystnad.

I stället är det kritiken som sådan Lindgren stormar mot. Den som inte skrattar med är antidemokrat!

Det är ett pedagogiskt exempel på hur radikalhögern själv med framgång arbetat. En mer spelat lättkränkt rörelse finns inte. Först säger man något anstötligt, gärna lite ”humoristiskt”, sedan skriker man som bortskämda barn om yttrandefrihet när man får kritik. Så förskjuts diskussionen från det som sades till vad som får sägas, och yttrandefriheten förvrängs till rätten att slippa kritik och rätten att delta i precis alla sammanhang.

Jan Helin å sin sida berättar myndigt och hur många gånger som helst att jag är känslostyrd (lågstatus) medan han själv implicit är rationell (högstatus). Det är en klassisk härskarteknik, som i det här fallet blir extra platt eftersom det är jag som försöker göra det Helin efterlyser: ”klarlägga skillnaderna, inte stanna i känslor kring motsättningen”. Till skillnad från ”Svenska Nyheter” som är fixerade enbart vid motsättningen (”polariseringen”).

Som satir över det senaste decenniets politiska logik är Lindgrens gärning inte utan poänger. Först gör han en politisk intervention med syfte att mildra polariseringen, sedan svarar han själv på kritik med okvädingsord. Han skriver att det inte är ett humorprograms uppgift att stoppa högerblocket. Själv rullar han istället ut röda mattan.