Under coronapandemin fick plötsligt svarta sydafrikaner råd att gå på safari. När turister – främst vita européer – inte längre flög ner för att njuta av djur och natur sänktes inträdesavgiften. Under apartheid fick svarta över huvud taget inte sätta sin fot i reservaten, och sedan befrielsen har det varit för dyrt för merparten i detta land, som har sådan avundsvärd biologisk mångfald. Men det är med blandade känslor svarta sydafrikaner besöker reservaten. De skapades en gång i tiden för vita, genom fördrivning av platsens invånare – ett tämligen bekant arv, väl belyst av ekokritikern Rob Nixon i ”Slow violence and the environmentalism of the poor”. Att resa till Afrika söder om Sahara – i synnerhet till Sydafrika – för att konsumera fascinerande djur utan några svarta människor i sikte är ett av de mest klassiska koloniala beteendena. Oskulden är skenbar.