Elva och en halv månader per år är barnprogrammen i tv ett icke-ämne inom svensk kulturdebatt. Så har det varit åtminstone alltsedan public service-utbudet för de yngsta 2002 flyttade till ett eget lekrum, Barnkanalen, som kulturjournalister och kritiker ägnar noll intresse. I alla fall tills de har egna barn i förskoleåldern, då möjligen ett och annat ögonbryn höjs – men den kroppsrörelsen leder ytterst sällan till textproduktion. Men så, de två första veckorna i december, har plötsligt alla något att säga eller skriva om ett barnprogram. I fjol blev den i mitt tycke vedervärdigt överlastade och populistiska ”Panik i tomteverkstan” rentav ämne för diskussion i Liv Strömqvists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis kreddiga ”En varg söker sin podd”. Men så är också julkalendern det enda program för SVT:s yngre målgrupp som sänds i huvudkanalerna.