Hur fritt ska det fria skolvalet vara? Häromdagen gick remisstiden ut för den statliga utredningen En mer likvärdig skola. Och debatten om hur skolsegregationen ska brytas är hetare än på länge.

Bland det mest diskuterade finns frågan om hur urvalet av elever till skolorna ska se ut. Utredningen föreslår att föräldrar inte långt i förväg ska kunna sätta sina barn i kö till en eftertraktad skola, eftersom valmöjligheterna då begränsas för elever som inte har stått länge i kö – för att familjerna inte känt till systemet eller för att de är nyinflyttade. I praktiken blir det då främst barn från resursstarka och studievana miljöer som kan gå på vissa av de bästa skolorna. Det rimmar naturligtvis inte väl med skolans kompensatoriska uppdrag. Tanken är ju att alla, oavsett bakgrund, ska få en likvärdig chans.

"Att ha kö som urval för att komma in på populära friskolor, det är att be om segregation", sade utbildningsminister Anna Ekström (S) i onsdagens P1-morgon.

Men logiken blev mer dunkel när hon sedan framhöll närhetsprincipen som det viktigaste alternativet till kösystem. En stor del av landets problemskolor ligger trots allt i socialt utsatta områden. Ska de som bor där inte ens kunna ställa sig i kö till något bättre alternativ?

Skolsegregation och boendesegregation hänger nära ihop och det ena är svårt att diskutera utan att beröra det andra. Föräldrar med god ekonomi har alltid kunnat få in sina barn på bra skolor genom att köpa bostäder i närheten av dem. För övriga var det först genom friskolereformen i början av 1990-talet som det bjöds större valfrihet. Det är viktigt att minnas när regeringen och samarbetspartierna nu ska gå vidare med utredningsförslagen: även möjligheten att stå i kö kan under vissa omständigheter bidra till jämlikhet.

Dagens urvalssystem är naturligtvis inte perfekt, men att slopa det fria skolvalet vore ett misstag. Det är snarare någon form av utveckling av systemet som de politiska diskussionerna bör handla om.

Skolvalet kan gott göras obligatoriskt så att alla sporras att granska olika alternativ. Och kösystem kan behöva kompletteras med en kvot där skolplatserna fördelas genom lottning. Så öppnas möjligheter även för dem som till exempel flyttar till ett nytt område.

Något slags sådan lösning kan finnas inom räckhåll. Ekström betonade i radion att C och L har öppnat för att minska inslaget av kö.

Därtill behöver regleringen och tillsynen av skolorna skärpas. I ett skolsystem med ambitionen att bidra till jämlikhet får det inte finnas några dåliga alternativ. Och allt är inte frid och fröjd i friskolebranschen idag. Vinstmaximerande utbildningskoncerner tycks sätta aktieägarnas intressen före elevernas. Religiöst inriktade friskolor har avslöjats med dolda agendor av rent sekteristiska slag. Vissa friskolor verkar ha grundats av giriga lycksökare och andra tycks dela ut rena glädjebetyg.

Det här är givetvis oacceptabelt, men de allra flesta friskoleverksamheter fungerar väl. Det är en viktig förklaring till att köerna kan vara långa. En annan är naturligtvis att många kommunala skolor dras med stora problem – som inte går att lösa genom att minska valfriheten.

Utredningen föreslår att skolor som drivs i offentlig regi ska få högre skolpeng eftersom kommunerna måste se till att det alltid finns plats för alla elever. Rimligare vore att alla skolor får medel som fullt ut kompenserar för deras sociala och strukturella utmaningar. Det skulle kunna göra stor skillnad för elever i utsatta områden.

Det fria skolvalet måste värnas, men det är ännu viktigare att verka politiskt för att alla skolval ska vara bra. För det är inte kösystem som skapar ojämlika villkor för landets elever idag. Det är de alltför stora skillnaderna mellan olika skolor.