Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Kanske kan konstruktiva vägar öppnas för Nagorno-Karabach.”

Mycket av förberedelsearbetet till eldupphöret 1994 gjordes av Sverige. Det kan vara värt att nämna när Sverige vid det kommande årsskiftet åter tar över ordförandeklubban i OSSE, skriver Mathias Mossberg, tidigare UD:s analyschef.

En armenisk kvinna tänder ljus i den armenisk-apostoliska klosterkyrkan Dadivank från 800-talet. Nu har området överlämnats till Azerbajdzjan.Bild: Dmitry Lovetsky
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Konflikten om den armeniska enklaven Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan kan tyckas gå mot en lösning efter den överenskommelse som förhandlades fram av Ryssland i början av november.
När striderna efter drygt tjugofem års relativt lugn blossade upp igen, lyckades azeriska trupper på några veckor återta stora delar av de territorier som Azerbajdzjan förlorade i det krig som pågick i början av 1990-talet.Armenierna stod inför att förlora Nagorno-Karabach om inte Ryssland hade sett till att det blev ett eldupphör.
Novemberöverenskommelsen är en framgång för Ryssland, som garanteras inflytande genom ryska trupper i en fredsbevarande operation, men också genom att konfliktens kärna – Nagorno-Karabachs politiska status– förblir olöst. Frågan är fortfarande om Nagorno-Karabach ska tillhöra Armenien eller Azerbajdzjan eller få självständighet som ett eget land.
Konflikten om Nagorno-Karabach har många dimensioner: historiska, politiska, ekonomiska, etniska och religiösa. Den är en del av The Great Game, den gamla kampen om makt och inflytande i regionen mellan de brittiska och de ryska imperierna. Här finns politiska och ekonomiska intressen från både rysk, amerikansk, turkisk och europeisk sida, samt etniska och religiösa motsättningar mellan kristna armenier och muslimska azerer.
Arvet från Stalintiden, då gränser mellan Sovjetrepublikerna drogs för att söndra och härska, kom upp till ytan med Sovjetväldets upplösning. Fram tonade motsättningen mellan två av de principer som var grundläggande för det kalla krigets ordning, sådan den kom till uttryck i Helsingforsdokumentet 1975, grunden till dagens OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Å ena sidan principen om självbestämmanderätt, å andra sidan principen om territoriell integritet och gränsers okränkbarhet. En förhandlingslösning som balanserar dessa två principer har också väglett OSSE när det gäller Nagorno-Karabach.
Sverige var under 1993 ordförande för OSSE och fick också en central roll i medlingsarbetet kring Nagorno-Karabach och i den så kallade Minskgruppen, som skulle ordna en fredskonferens i Minsk. Mycket av förberedelsearbetet till eldupphöret 1994 gjordes av Sverige. Det kan vara värt att nämna när Sverige vid det kommande årsskiftet åter tar över ordförandeklubban i OSSE.
Nagorno-Karabach-konfliktens komplicerade natur och många dimensioner gör det svårt att dra lärdomar från andra konflikter. Den mest liknande är kanske Palestinakonflikten, också den olöst och komplicerad. I likhet med Palestinakonflikten har konflikten om Nagorno-Karabach både territoriella och existentiella inslag, existentiella där det handlar om ett vi-eller-de-tänkande, territoriella genom att det handlar om vem ett visst landområde ska tillhöra.
I Palestinakonflikten har tonvikten skiftat över tid. Det som började som en existentiell konflikt med det sionistiska projektet att skapa ett hem för det judiska folket på territorium där det bodde ett annat folk utvecklades till en territoriell konflikt vars fokus låg på hur området skulle delas. Nu talas mindre om delning och konflikten är åter existentiell där kärnan utgörs av ett vi-eller-de-tänkande.
Bild: Krister Cronqvist
I Nagorno-Karabach har konflikten för armenierna i Karabach ett existentiellt drag, de riskerar att få lämna ett område där deras förfäder levt i hundratals år. Armeniernas erövringar av azeriska områden utanför Karabach innebar dock ett starkt territoriellt inslag. Att azererna nu återtagit dessa områden kan ha gett azererna det självförtroende som krävs för att på allvar förhandla om fred, så som skedde för Egypten och Syrien efter deras framgångar i oktoberkriget med Israel 1973.
I ett sådant scenario skulle azererna nu när de återfår landområden kanske vara beredda till en politisk uppgörelse om Karabach. Moskva-avtalet om vapenvila omfattar en rad viktiga element, till exempel tillbakadragande av trupper från de ockuperade områdena utanför Karabach och öppnande av gränser. Men ingenting sägs om kärnfrågan: Ska Karabach tillhöra Armenien eller Azerbajdzjan eller båda?
Avtalet talar om ”territoriet Nagorno-Karabach”, utan att ange mer. Med tanke på armeniernas krav på självbestämmanderätt och egen suveränitet är det inte lätt att se en lösning som också tillfredsställer azerernas krav på territoriell integritet och okränkbara gränser. För att nå en lösning krävs politisk uppfinningsrikedom. Kan man tänka sig delad suveränitet över Karabach, alltså att överhögheten av området på något sätt delas mellan Azerbajdzjan och Armenien?
Sådana tankar prövades försiktigt i förhandlingar i början av 1990-talet. De ledde inte framåt då, fokus lades på frågan om eldupphör, men viss beredskap fanns hos parterna att tänka i nya banor. Kanske är det nu åter dags.
Azeriska framgångar har gjort att Armenienkan vara berett att kompromissa. Kanske kan möjligheter öppnas för konstruktiva vägar till hur Nagorno-Karabach kan infogas i sin geografiska omgivning med politiska snarare än militära medel, och på sätt som inte påtvingas av Moskva utan varaktigt accepteras av både armenier och azerier.
Mathias Mossberg, före detta ambassadör i bland annat Marocko, var OSSE-ordförandens personlige representant för Nagorno-Karabach 1992-94. Han har också varit gästforskare vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet.
Gå till toppen