Jag har börjat älska mörkret den här hösten. Precis som många andra har jag upplevt de senaste månaderna som otroligt tuffa, fyllda av oro – för min egen och andras hälsa, för försörjningen, för framtiden. Många dagar har livet mest känts som en tröstlös kamp för att hålla mig flytande, hålla mig funktionsduglig, inte svika det ansvar som automatiskt följer på att vara en vuxen människa. Jag har mött varje morgon som Sisyfos, motvilligt gjort mig redo att ännu en dag rulla solen som en sten över himlen, till dess jag på nytt fått lägga mig i sängen och släcka lampan. Fått glida in i mörkret, det kravlösa, trösterika.