Annons

Annons

kultur

Ida Ölmedal
Ska det vara tabu att ha levt med en pedofil?

Federley har lämnat både mannen och de politiska uppdragen. Men de svårare frågorna hänger kvar.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Centerpartiets Fredrick Federley.

Bild: Fredrik Persson/TT

Annons

På fredagen berättade Fredrick Federley i Dalarnas Tidningar att han lämnar sina politiska uppdrag. Centerpartiets EU-parlamentariker och viceordförande har i flera månader haft en relation med en man som tidigare dömts för en lång rad sexbrott mot barn, bland dem 22 grova våldtäkter. Federley är nu sjukskriven och säger att han och mannen har gått skilda vägar.

Genom att avgå kan Federley undkomma allvarlig kritik om hur han hanterat relationen, som att han inte informerat partiledningen om den trots att den var riskabel. Många frågor återstår kring vad han har sagt och gjort.

Men samtidigt som Federleys agerande kan ifrågasättas, finns det vissa tankespår i kritiken som är principiellt knepiga. Han har delvis klandrats för att han överhuvudtaget har stått mannen nära.

Annons

Expressens ledarsida slog tidigt fast att det som ”skaver mest” är frågan om Federleys ”värderingar”, och ställde partnerns brott mot Centerpartiets vilja att stärka polisens arbete mot barnövergrepp.

Annons

DN:s ledarkolumnist Erik Helmerson skrev: ”Det sägs att alla bara kan ansvara för sina egna handlingar. Men till de egna handlingarna hör vilka vi väljer att umgås med, och framför allt hur.”

Är det så vi ser det? Det är viktigt att fundera över, eftersom debatten inte bara påverkar Federley. Uppmärksammade affärer som den här blir lätt sedelärande berättelser. När våldtäktsanklagelser uppdagas i en idrottsförening eller på en arbetsplats framöver kommer argumenten att genljuda.

Och de låter kanske intuitivt rimliga. Men i själva verket väcker de svåra frågor om synen på mänskliga relationer, om samhällets krav på våra privatliv – och om hur man hindrar ondskefulla handlingar.

Väljer vi verkligen våra relationer? Det är en gradfråga. Ska vi klandras även för umgänget med syskon, föräldrar eller barn som har begått grova brott? Kolleger? Kärlekspartners sedan längre tid, makar eller makor? Kravet att omedelbart bryta banden är orealistiskt i långa förhållanden, men kanske också i kortare: Hjärnforskare har iakttagit hur förälskelse försämrar vår förmåga till misstänksamhet. Att kärleken är blind är inte bara en livshållning, det är ett tillspetsat biologiskt faktum.

Annons

Och om vi nu skulle välja vilka vi lever med, speglar deras historia våra värderingar? Om man blir kär i någon som har våldtagit, manifesterar man då att man inte tycker att våldtäkt är så farligt?

Annons

Att se relationer så – som val som uttrycker vår moral – är långt ifrån självklart. Fråga en präst, fråga en psykolog.

Det är inte heller givet att den synen alls leder oss mot målet, att förhindra brott.

Sexbrottsdebatten präglas av en övertygelse om att det viktigaste samhället kan göra är att stärka avståndstagandet, stigmat.

Det finns redan ett absolut och ohotat tabu mot pedofili och våldtäkt. Ingen skulle heller rekommendera någon att bli ihop med en pedofil. Men om stigmat utvidgas, så att omgivningen slentrianmässigt skuldbeläggs, har det sitt pris.

I ett aktuellt avsnitt av P1-programmet ”Kropp och själ” talar Johanna Lätth, psykolog och specialiserad på just sexbrott, om att det finns en nära koppling mellan skam och förnekelse. Det är en förklaring till att våldtäktsmän och pedofiler, även efter dom, ofta blånekar till att brottet alls har inträffat.

Men förnekelse är faktiskt också vanligt i omgivningen. Det kan vara en chockreaktion, men det kan också vara en strategi för att skydda sig från just skam.

Annons

Så om målet är att anhöriga ska se och slå larm om sexbrott, hjälper det förmodligen inte om de blir skambelagda själva. Man måste också komma ihåg att många offer samtidigt är närstående.

Det här är ett principiellt resonemang, som inte går ut på att spekulera i fallet med Fredrick Federley. Där finns det alltså relevanta frågor om hans eget handlande. Men debatten om honom har blottlagt ett tabu mot att vara närstående till en brottsling.

Annons

Poängen är att övergrepp mot barn hör till de allra värsta brotten, att stigmat därför är kraftfullt och att vi måste vara vaksamma på hur det används mot omgivningen.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy