Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Covid-19 är troligen det minst drabbande slaget vi får”

Att dagens smartaste hjärnor föreställer sig en återgång till ”normala” förhållanden, speglar föreställningsförmågans kollektiva kollaps. Det skriver de två forskarna HT Goranson och Beth Cardier.

Sars-CoV-2 är ett nytt virus som är farligare än de flesta andra smittor, men det har likheter med andra pester och pandemier som människan ställts inför, skriver artikelförfattarna.Bild: Stefan Hörberg/Rithuset AB
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Covid-19 har slagit till med kraft. Regeringar och försvarsdepartement ser pandemin som ett exempel på den sorts utmaningar som moderna samhällen måste kunna återhämta sig från. Strateger vänder sig till experter från näringslivet och universiteten för att få svar på vad som krävs för att nya liknande hot inte ska kunna överrumpla livsviktiga men illa förberedda organisationer. De vill veta hur ett samhälle skaffar sig bättre motståndskraft.
Covid-19 är troligen det minst drabbande slaget vi får.Virus lyder trots allt under fysikens och biologins lagar. Det är inte utstuderat och det drabbar oss godtyckligt.Sars-CoV-2är ett nytt virus som har visat sig vara farligare än de flesta andra smittor, men det har ändå likheter med andra pester och pandemier som människan ställts inför under historiens gång.
De flesta länder har hanterat covid-19med hjälp av sina vanliga hälso- och sjukvårdsorganisationer, och gjort några anpassningar. Regeringarna har också reagerat förutsägbart på pandemins ekonomiska konsekvenser och följt modeller de använt tidigare, som under finanskrisen 2008. Det finns egentligen inte mycket i den nuvarande krisen man inte hade kunnat planera för.
Problemet är att dagens diskussioner inte handlar om en ny situation; de handlar om återhämtning.
Både nationella och globala ledare är helt inriktade på att återvända till de förhållanden som rådde innan pandemin bröt ut. Det är ingen vettig hållning; allvarligare kriser väntar mänskligheten. Vad de kan komma att handla om är inte särskilt svårt att lista ut.
När klimatet förändras blir politiken mer oberäknelig och väpnade konflikter sprids till nya regioner. En ny pandemi kan sammanfalla med ett cyberkrig som slår ut livsviktig infrastruktur med ett klick. Lägg till alla hetsande röster i sociala medier. Vi är närmare en helt ny situation i världen än vi inser.
Hoten vi måste förhålla oss till kan inte förstås som ett virus, klimatförändring eller en ekonomisk kris. Risken är snarare att konsekvenserna av en viss kris, förvärras av andra kriser och att de tillsammans får fler negativa konsekvenser än vi någonsin tidigare upplevt, eventuellt förstärkta av illasinnade mänskliga aktörer. Resultatet blir värre än summan av delarna och långt allvarligare än något som dagens krishanterare föreställer sig.
Länder som vill vara förberedda kan inte nöjas med att reparera bristfällig infrastruktur och skapa nya tandlösa institutioner när denna pandemi är över. Nyckeln till framtida motståndskraft är en omfattande förmåga till förändring.
Ett hinder på vägen är att dagens mätmetoder och system för beslutsstöd bygger på hur formella eller logiska strukturer ordnar fakta: Med en tillräcklig mängd data kan vi ta fram system som bygger scenarior grundade i fysik och ingenjörskonst, till och med för något så komplext som virus eller väder.
Men när det kommer till att förutse mänskliga aktiviteter eller politiska brytpunkter räcker våra system inte till, eftersom vi inte kan utgå ifrån att framtidens kriser liknar dagens.
Om man tror att den politiska ledningen varken har vilja eller förmåga att öka samhällets motståndskraft på ett meningsfullt sätt, ligger det nära till hands att överlåta problemet till marknaden. Men ett systems inbyggda motståndskraft kräver att hela samhället tillägnar sig storytellerns psyke, så att varje överraskning utlöser en ny förståelse för situationen och en ny vision om framtiden.
Att dagens smartaste hjärnor inom politik och vetenskap föreställer sig en återgång till ”normala” förhållanden, speglar föreställningsförmågans kollektiva kollaps. Som samhälle måste vi börja tänka mer kreativt kring hur existerande resurser och olika former för sociala och ekonomiska samband kan kombineras för att lösa nya problem.
Politiska ledare bör upprätta utbytesavtal mellan angränsande regioner så att system som idag underlättar samarbete, i morgon kan användas för att upprätta skydd.
I dataspel med många deltagare brukar gruppöverskridande samarbeten hyllas och belönas med en känsla av ökad samhörighet. Värden som samhörighet och miljömässigt välstånd måste arbetas in i dagens mätmetoder och modeller, så att sådana värden prioriteras oavsett vad som i övrigt händer.
Vetenskap och ingenjörskonst räcker inte för att rädda oss; konst och humaniora innehåller många nödvändiga verktyg men saknar teknisk kompetens. Engagemang från människor på alla livets områden behövs om vi som samhälle ska kunna uppnå en tillräckligt bred och djup förändringsförmåga. Våra olika kunskaper och kompetenser måste kombineras eftersom de problem vi står inför är sammanvävda.
Vi måste börja tänka ut nya ord och utveckla ett språk för förändring. Vi måste lära oss att tänka om och tänka nytt.
HT Goranson, tidigare vice vd för Institute for Integrated Intelligent Systems vid Griffith-universitetet i Australien och forskare vid US Defense Advanced Research Projects Agency.
Beth Cardier, forskare vid Australiens Trusted Autonomous Systems Defence.
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen