Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

kulturÅret som gick

Andreas Johansson Heinö
En ny vänster hånar ”sahlinism” och ”godhetssignalering”

I den socialdemokratiska tidskriften Tiden Magasin beskrivs mänskliga rättigheter som en borgerlig myt. Det är inte så oväntat som man kan tro.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Mona Sahlin, tidigare partiledare för Socialdemokraterna.

Bild: Christine Olsson/TT

Annons

Vi lever i globalismens tid och vi lever i nationalismens tid. En tid av ständigt växande irrelevans för det nationella och samtidigt en tid av ökad politisk och kulturell mobilisering kring nationalstaten.

Coronapandemin har gett näring åt båda berättelserna. Den ger argument åt dem som vill se en öppen värld, och åt dem som vill dra upp vindbryggan.

Det är svårt att föreställa sig en starkare universell kraft än en erfarenhet som delas av i stort sett hela mänskligheten. Regeringar må lyssna till olika experter och välja olika vägar, ibland färgade av vad som med bristande språklig precision kan kallas för nationell kultur, men det är väsentligt mer som förenar än som särskiljer våra erfarenheter av viruset.

Annons

Pandemin drabbade oss under vad som närmast får betraktas som en nationalistisk renässans. Efter 1990-talets och det tidiga 2000-talets postnationella våg har pendeln svängt tillbaka. Det stadigt växande stödet för nationalistiska partier är ett av många uttryck för detta. Men förändringen går djupare än så.

Annons

Till de mer snabbfotade i detta föränderliga landskap hör den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden. Tills nyligen en av flera frihetliga röster på vänsterkanten, med en förkärlek för det internationella och det fackliga perspektivet.

Numera framstår Tiden som drivande i formulerandet av en nationell vänster i Sverige.

“Vi ser stora möjligheter för en socialdemokrati bortom liberalismen”, skrev Payam Moula och Martin Rynoson, chefredaktör respektive samhällspolitisk strateg, tidigare i år. Och med liberalismen avsågs det individualistiska och rättighetsbaserade idégods som i trettio år ätit sig in i rörelsen.

Moula och Rynoson höll inte igen, avseende vems arv man nu skulle göra upp med: det fick vara slut på “den sahlinistiska” socialdemokratins “godhetssignalering och identitetspolitik”.

Alternativet: återgång till en gammal hederlig klasskamp men på nationell grund. Ökad materiell jämlikhet som överordnad prioritering, objektiva klassintressen som självklar utgångspunkt.

Och vägen dit? Radikal omfördelningspolitik i kombination med en restriktiv migrationspolitik och återinförd värnplikt i syfte att “påbörja byggandet av en aktivitetsbaserad samhällsgemenskap”.

I senaste numret av Tiden Magasin tar Roger Persson Österman, professor i finansrätt, steget vidare. Nu är det de mänskliga rättigheterna som står i vägen för det goda samhället:

Annons

Annons

“Ingen individuell rättighet är absolut. Vad mera är, flyktingens individuella rätt måste brytas mot den starka kollektiva rättigheten av att den svenska välfärdspolitiken de facto kan upprätthållas”

Artikeln har väckt reaktioner. Ola Larsmo (DN 13/12) drar inte helt långsökta paralleller till Sverigedemokraterna och till Vaclav Klaus. Och visst är resonemangen slående lika.

Man får ge Persson Österman att han inte behöver leta länge för att hitta socialdemokratiska föregångare. Gillande citerar han Carl Lidbom: “Lagar skall inte användas med underdånig respekt. De är instrument som används för att uppnå politiska mål”.

Det är en förtjänstfull påminnelse om en av många förträngd socialdemokratisk historia, där individen länge vägde mycket lätt mot kollektivet.

Idén om okränkbara rättigheter kan berättas på olika sätt. Det är berättelsen om en framåtskridande rörelse med upptäckten, spridningen och försvaret av universella rättigheter. Eller, i Persson Östermans version, berättelsen om framväxten av en ”borgerlig myt”, en maskering ämnad att dölja eller legitimera strukturellt förtryck.

Kring denna borgerliga myt har det emellertid funnits en bred politisk uppslutning de senaste decennierna. Utmanarna har med rätta kunnat avfärdas som extremister.

Så är det inte längre. Varken Sverigedemokraterna eller Tiden eller Vaclav Klaus är antidemokrater. Snarare tvärtom: de är antiliberala ultrademokrater. Ingenting får stå i vägen för folkviljan. Inga jurister, inga experter, inga religiösa eller kvasireligiösa tankar om människans värdighet och okränkbarhet. All makt åt majoriteten, vårt rättesnöre!

Annons

Annons

Det kan låta vackert när Persson Österman utnämner sig till en “stolt försvarare av mänskliga rättigheter som bestäms demokratiskt och erkänner olika intressen” (DN 15/12). Men en rättighet som kan avskaffas nästa gång rösterna har räknats är inte mycket till rättighet. Grejen med mänskliga rättigheter är ju att vi har valt att tro att de står över demokratin, att vår mänskliga värdighet inte är resultatet av nyckfulla majoritetsbeslut. Vårt individuella utövande av mänskliga rättigheter är därför per definition en manifestation av illojalitet mot den politiska makten.

Spänningen mellan det nationella och det globala definierar vår tid. Alla söker en grund för gemenskap, som kan bära upp de krav på solidaritet vi själva ställer. Men varför inte börja här? Den liberala idén om okränkbara individuella rättigheter har ett svårslaget track record. En socialdemokrati som överger den idén ger sig ut på en mycket oviss seglats.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy