Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sven-Åke Olofsson: ”Frågan hur samhället tar hand om sina fronttrupper är alltid aktuell.”

Bild: Erik Nylund
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Dramatiska händelser i samhället skapar naturligtvis ett fokus på de drabbade. Men nästan med samma styrka uppmärksammas de som har till uppgift att skydda och vårda oss. Tydliga exempel är poliser i yttre tjänst som ska hantera en allt grövre brottslighet. Och nu under pandemin den vårdpersonal som står i frontlinjen.
Frågan hur samhället tar hand om sina fronttrupper är alltid aktuell. Det handlar om löner och arbetsförhållanden men också om hur de som behövs bäst ska fås att stanna kvar i sitt yrke.
Nyligen gjorde Novus en undersökning om attityderna inom polisen. Hela fyra av tio poliser gör något för att planera för annat arbete. Det viktigaste kriteriet för att stanna i yrket är lönen, hela 83 procent tyckte så. Sju av tio poliser menar att deras enhet sällan eller aldrig har tillräcklig bemanning.
Liknande tongångar är vanliga bland vårdens olika personalkategorier.
Samtidigt talar politikerna om att vi måste ha fler poliser och mer vårdpersonal. Det finns tendenser till att arbetsgivarna gör en omvändning under galgen. Rikspolischefen vill till exempel lönemässigt satsa på poliser i yttre tjänst.
Historiskt har frågan om små löneskillnader och så kallade rättvisa löner varit bekväm för arbetsgivaren. Många yrken hade det så att man flyttades upp ett steg i lönetrappan efter vissa år. För unga ambitiösa medarbetare tedde sig stegens topp oändligt avlägsen. Att satsa på speciellt utvalda grupper i frontlinjen har mötts av mummel från fack och arbetskamrater, alla ska ha sitt. Men alla kan inte få lika mycket om de mest utsatta grupperna ska få sin rättvisa.
Lönediskussionen har i år fortplantat sig till offentliga arbetsgivares julgåvor. De flesta arbetsgivare siktar minst sagt brett i rättvisans namn, även den får som inte jobbar i någon frontlinje. Pengarna borde så långt som möjligt satsas på den sistnämnda kategorin. Lagom till nyår får 11 000 kommunanställda i Helsingborg en tusenlapp av arbetsgivaren. I region Skåne handlar det om 3 000 kronor. Summorna borde vara betydligt högre för den mest påverkade personalen.
Ett argument för någorlunda lika lönepåslag är att alla behövs. Frontsoldaterna behöver sina underhållssoldater i det bakre ledet. Alla länkar måste finnas på plats i kedjan. Men alla är inte lika utsatta. Dessutom har på senare år marknadskrafterna gjort sig allt mer påminda. Sjuksköterskor och poliser har ett val på ett helt annat sätt än för några decennier sedan.
Det senaste året har pandemin krävt ständiga miljardinsatser från samhällets sida. Som statsministern sagt flera gånger i nödens stund, pengar är inga problem, det måste få kosta. Förhoppningsvis finns något av den inställningen kvar i kommande förhandlingar efter pandemin. Statsministern konstaterade i sitt jultal att vi nu måste få ett tryggt samhälle. Att vi inte haft det hittills beror på att vi inte velat betala tillräckligt för det.
Gå till toppen