Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Forma ett 'vi' där frontlinjepersonal och allmänhet står tillsammans mot pandemin.”

För att öka vi-känslan går det att arbeta med allmänhetens engagemang. Man kan dra en parallell till andra världskriget, skriver Magnus Lindén, docent i psykologi som forskar om risker och riskprevention.

Tanja Lundin är sjuksköterska i Helsingborg. I en intervju om pandemin nyligen sade hon ”Det är allas skyldighet att ta detta på allvar”. Sverige skulle behöva ett motsvarande allmänt upprop som har just den andemeningen, ett gemensamt krafttag mot virusspridningen och för alla dem som arbetar i frontlinjen, skriver Magnus Lindén.Bild: Privat
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Forskning som undersöker samhällets motståndskraft i samband med olyckor och katastrofer ger två viktiga lärdomar. Den första rör vikten av effektiv kriskommunikation och den andra betydelsen av att forma en gemensam identitet, ett ”vi”, där frontlinjepersonal och allmänhet står tillsammans i kampen mot katastrofen. Just nu handlar det om pandemin.
Kan samhället ta till sig de två lärdomarna ökar sannolikheten för att fler människor följer de rekommendationer och restriktioner som politiker och myndigheter sattupp.
När det gäller kriskommunikation är det viktigt att människor inte upplever de beteenden som myndigheterna efterfrågar som svårtydda och motsägelsefulla.
Under coronapandemin har både politiker och myndigheter hävdat att det är viktigt att minska risken för att till exempel sjukvårdspersonal och lärare blir smittade, men samtidigt fattat beslut som går emot det genom att befolkningen har kunnat fortsätta shoppa och resa kollektivt.
När budskap som kommuniceras är luddiga och människor ser andra agera som om det inte finns någon smitta, ökar risken för att de i mindre utsträckning gör vad politiker och myndigheter vill. Kopplar människor ihop tvetydigheten med politiska ”underreaktioner”, alltså sena motåtgärder, ökar risken ytterligare.
När det gäller covid-19 har frontlinjepersonalen, alla som har jobb där de kommer i direkt kontakt med viruset, behov av att politiker och myndigheter prioriterar att rädda liv framför andra samhälleliga hänsyn.
Det är viktigt att myndigheter ger allmänheten all tillgänglig information och kontinuerligt informerar om vad man vet och inte vet, och inte försöker skydda befolkningen från negativa uppgifter. Agerar myndigheterna på ett annat sätt minskar människors tillit, vilket i sin tur minskar viljan att följa råd och restriktioner.
En jämförelse finns med andra världskriget då den brittiska allmänheten krävde att få korrekt information om hur kriget gick. När myndigheterna svarade med att beskriva stora förluster i mer positiva termer minskade tilliten.
Från coronapandemin blir en lärdom att inte underskatta allmänhetens förmåga att ta till sig negativ information. Folkhälsomyndigheten har vid flera tillfällen gjort prognoser som, när man ser tillbaka, varit väl positiva. Det har fått människor att ifrågasätta dess kompetens.
Myndigheterna bör i sin kommunikation fokusera på vikten av att skydda alla i samhället,snarare än på att var och en ska skydda sig själv.
Forskning visar att frontlinjepersonal som kommunicerar på ett öppet och ärligt sätt, som förklarar varför en viss procedur är nödvändig och som ger tillräcklig praktisk information om hur situationen ska hanteras, ökar känslan av det finns ett gemensamt ”vi” där frontlinjepersonalen och allmänheten ingår. Det gör allmänheten mer benägen att följa frontlinjepersonalens rekommendationer.
För att öka vi-känslan går det också att arbeta med allmänhetens engagemang. Här finns en annan jämförelse med andra världskriget: en stor del av det brittiska folket var involverat i frivillig hjälpverksamhet under de tyska bombningarna. Det står i motsatsförhållande till vår tid då allmänheten har en passiv roll även efter att en katastrof inträffat, till exempel ett terrordåd.
Forskning visar att grupper som vill hjälpa till bör uppmuntras och stöttas av myndigheter. Under pandemin kan människor bidra genom att höra av sig till sjuka och andra som behöver hjälp eller bistå dem som lider ekonomisk nöd.
Viljan att följa rekommendationer och restriktioner ökar om förebilder, till exempel kändisar och politiker, deltar i informationsspridningen.
Det är viktigt att information förmedlas av människor som delar identitet med medlemmar i en viss samhällsgrupp, någon som gruppen litar på och som upplevs vara ”en av oss”.
Social orättvisa hindrar däremot utvecklingen av ett ”vi”. Vi-känslan skadas om främst socioekonomiskt svaga grupper utsätts för coronaviruset på överfulla tåg och bussar. Myndigheterna måste alltså motverka att sådant sker.
Beslutsfattare behöver visa att människors beteende spelar roll för att bekämpa pandemin och lyfta fram positiva förebilder.
Efter terrorbombningarna under Boston maraton 2013 valde stadens borgmästare att presentera dem som hade gjort något bra under hjälpinsatsen och ett allmänt upprop, som gick under beteckningen ”Boston Strong”, handlade om att visa motståndskraft mot terrorn.
Allmänheten i Sverige skulle behöva ett motsvarande upprop om ett gemensamt krafttag mot virusspridningen och för alla dem som arbetar i frontlinjen. Andemeningen kan vara det Tanja Lundin, sjuksköterska i Helsingborg, nyligen sade i en intervju: ”Det är allas skyldighet att ta detta på allvar”.
Magnus Lindén, docent i psykologi på Lunds universitet och forskar om risker och riskprevention tillsammans med Räddningstjänsten Skåne Nordväst.
Gå till toppen