Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Låt staten ta över sjukvården – den nuvarande lösningen är inte rättvis

Det kanske största problemet är att förutsättningarna är så olika i landet, skriver Tord Persson om vården.Bild: Hussein El-alawi
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
De sista årens debatt om svensk sjukvård har präglats av kritik på många områden – nu med fokus på covid 19-pandemin. Detta trots att vi samtidigt har tillgång till vård och behandlingar inom stora områden som är bland de bästa i världen. Kritiken har handlat i huvudsak om köer, väntan och tillgänglighet. Även olika kriterier för att erbjuda vård, som visar sig genom olika bedömningar mellan landsting.
Patientlagen som tillkom 2015 syftade till att stärka och tydliggöra patientens ställning, samt främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Dessvärre har lagen inte infriat förväntningarna och i stora stycken inte fungerat som den ska. En bedövande majoritet blir helt enkelt inte informerade om patientlagen. I för många fall följs inte 90-dagars-regeln. Färre än tio procent informeras om möjligheten att få en ny medicinsk bedömning (så kallad second opinion).
Det kanske största problemet är att förutsättningarna är så olika i landet. I storstadsregionerna finns störst tillgång till kvalificerad vård. I de regionerna finns också de största skatteunderlagen och därmed de lägsta skattesatserna. Det betyder samtidigt ett högt skattetryck för medborgarna i områden utanför dessa regioner (det gäller också kommunerna). Det är också betydande skillnader i avgifter och taxor mellan regionerna. Detta trots ett solidariskt statligt utjämningsbidrag. Denna utjämning är tänkt att utökas, till stor förtret för de regioner som ska dela med sig.
Lösningen är att överföra sjukvården till staten. Möjligen kan primärvård fortsättningsvis drivas av kommunförbund. Den administrativa besparingen skulle också bli betydande.
Det kan tilläggas att de flesta professioner inom vårdens verksamhetsområden delar denna uppfattning.
Från regionpolitiker finns ett kompakt motstånd. Dessvärre är deras motargument präglade av på gränsen till egenintresse. Man säger att möjligheten till medborgarnas möjlighet till påverkan genom den lokala förankringen skulle försvinna. Detta är en omöjlighet eftersom den är obefintlig redan i dag. Verkligheten är att för medborgarna i gemen är denna grupp politiker totalt okända.
Tord Persson Lund
Gå till toppen