Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Konstnär som har fokus på kvinnor och broderi

En stor del av Cecilia Löfströms konstnärliga liv har handlat om berättande, broderi och om kvinnor som det starka könet. – Beroende på var jag har befunnit mig har kreativiteten tagit sig olika uttryck, säger hon.

Brodösen Cecilia Löfström fyller 75 år.Bild: Henrik Montgomery/TT
För Cecilia Löfström har det konstnärliga handarbetet ofta stått i fokus. På 1970-talet var hon engagerad i teaterkollektivet Jordcirkus. Hon har också haft en lång period som sagoberättare, framför allt med historier ur den grekiska och nordiska mytologin och ryska folksagor. 1998 fick hon en silvermedalj för sitt gesällprov i konstbroderi – tre bilder av den tyska nunnan Hildegard af Bingen.
I omgångar har hon jobbat som kostymör för Vår teater – senast på 2000-talet. Däremot har hon sällan målat. Ändå är det en bild som har blivit hennes mest populära verk, nämligen affischen ”Halva himlen är vår”.
– Det är bara en lyckträff att den blev som den blev, säger hon när vi möts en ruggig dag i koloniområdet i Vinterviken i Stockholm.
Inför intervjun har hon tagit med sig en pärm där hon har samlat ihop delar av sitt konstnärliga liv, som på samma gång berättar om den resa hon själv har gjort.
Cecilia Löfström växte upp i Djursholm. Pappa, Folke Löfström, var arkitekt och ritade bland annat Danderyds och Huddinge sjukhus. Mamma, Signe Löfström, var konstnärligt lagd vilket hon uttryckte i sina broderier. Även Cecilias mormor, Anna Giertz, var mycket textilt intresserad och en duktig väverska som bodde större delen av sitt liv på Hågelby gård i Botkyrka. Gården fick Anna Giertz av sin pappa Lars Magnus Ericsson, grundaren till ett av världens största telekomföretag, Ericsson.
För Cecilias del har det bland annat inneburit att hon under sin uppväxt aldrig behövde bekymra sig om pengar.
Hur är det nu, är du fortfarande överklass?
– Jag funderar på det ibland, och jag fattar att jag är det även om jag valt att inte bo så flott. Jag har det i mig och däri ligger mycket trygghet. Det är inte bara pengarna, utan kanske mer känslan – att man är ganska bra.
Hela 1970-talet blev på många sätt ett stort uppvaknande, vilket hon delade med många andra under den tiden. Förutom klyftorna i Sverige såg hon hur det västerländska levnadssättet skiljde sig från det som råder i de flesta andra länder på jorden.
Första inblicken i hur orättvis världen faktiskt var kom i samband med att hon gick på Beckmans designhögskola och samtidigt arbetade på en ungdomsgård i Gubbängen.
– Jag märkte hur påpassade ungdomarna var där. Så fort det hände något kom polisen. Samma saker kunde ju hända i Djursholm, men det fixade man själv utan polisens inblandning.
Efter utbildningen skaffade hon ett volontärarbete som syfröken i Marocko. Där fick hon åka upp i Atlasbergen, träffa berber och vara med på deras festivaler. Hon beskriver tiden som fantastisk, men också drabbande med all fattigdom.
– Det gjorde att jag blev ganska förvirrad, deprimerad och desillusionerad.
Väl hemma i Sverige bestämde hon sig för att lämna tryggheten i Djursholm. I den vevan träffade hon Peter, som var konstnär och grafisk formgivare, och de fick så småningom två döttrar. Cecilia beskriver det som en tid då hon upplevde att det var kvinnorna som var de starkaste.
– Vi födde barn och fick ta hand om de sårbara och känsliga männen. Det var vi som tog hand om livet.
Men ekonomin kärvade i den lilla familjen och till slut sprack förhållandet. Cecilia flyttade med döttrarna till en egen lägenhet. En kort tid därefter fick hon höra talas om ett kvinnoläger på Femö i Danmark och bestämde sig för att åka dit.
När veckan hade gått och Cecilia kommit hem igen satte hon sig ned och målade bilden som består av en klarblå himmel, vita moln, en knuten näve i venussymbolen och så texten – ”Halva himlen är vår”.
– För mig är den sprungen ur en känsla av total befrielse och energi från och mellan kvinnor. Alla känslor höll väl på att koka över, säger hon och skrattar.
– Det var en sådan fantastisk upplevelse av att få vara med andra kvinnor. När jag kom dit var min definition av hur det är att vara kvinna sedd genom en man, en manlig författare, kan man säga. Men där nere blev det något helt annat.
Sedan dess har affischen levt sitt eget liv. Ibland har den varit med i någon film, ibland i en bok. 2009 var den ett av huvudnumren i utställningen ”Proggens affischer” på Nordiska museet.
Vilket budskap vill du att den ska ge i dag?
– Jag önskar att den kan förmedla samma känsla av oövervinnerlighet, lycka och skaparglädje som jag kände när jag gjorde den. TT
Fakta

Cecilia Löfström

Aktuell: Fyller 75 år den 7 januari 2021.

Bor: I kollektivhus i Stockholm. Fritidshus på Skråbjörkö i den åländska skärgården

Familj: Döttrarna Jenny och Irene, deras män Johan och Björn. Fyra barnbarn: 8, 11, och två som är 14.

Gör: Konstbrodös.

Om att fylla 75: ”Det var lite traumatiskt att fylla 70 menatt bli 75 känns lugnt. Man bara fyller det.”

Så firar jag födelsedagen: ”Jag och mina barnmed familjerhade planerat att göra något tillsammans. Men om det inte blir nu får jag fira nästa sommar".

Om sagoberättandet: ”Min sagoberättarperiod började med att jag lärde mig gamla folksagor. Efteren tids berättandeinsåg jag att den söta prinsessan som blir räddad av en prins ofta handlar om hur man som kvinna utvecklas och tar sig fram i livet. Kungarna och prinsarna har däremot ofta en ganska liten roll.”

Roligast att göra nu: ”Jag går skrivarkurs så skriva är roligast nu.”

Gå till toppen