När den ryske konstnären Oleg Kulik under en installation låtsades vara en hund och bet en museibesökare i Stockholm 1996 blev det stort rabalder. Händelsen inspirerade Ruben Östlund till en scen i ”The Square” (den med apmannen, ni vet) och är ett av otaliga exempel som aktualiserat diskussionen om vad den konstnärliga friheten egentligen innebär – hur definieras gränsen mellan konst och verklighet när distinktionen grumlas?

Vi skriver 2021 i cyklopernas land, men Spotifylåtar begår fortfarande allvarliga brott. Årets första kulturdebatt handlar om gangsterrappen och bär ekon från ”Veckans brott”-haveriet ifjol: musik är farligt. I lördags häktades rapparen Yasin, framgångsrik och flerfaldigt P3 Guld-nominerad, misstänkt för stämpling till människorov. En hashtaguppmaning (#muteyasin) från Liberalernas Robert Hannah fick sedan svar på tal enligt väntat mönster. Victor Malm drog i Expressen en lans för oss som faktiskt kan skilja på sak och person, och fick mothugg av Hanif Bali, Per Gudmundson och andra opinionsbildare till höger vars julledighet bestått av att retweeta Bulletintexter. Sedan gick Hynek Pallas ut i Göteborgs-Posten och jämförde med Metoo-hösten. ”Hade han, som ju också är en makthavare, behandlats som de krönikörer som redaktioner rensade ut hösten 2017?”. Pallas ville visa på någon sorts dubbelmoral, men när Fredrik Virtanen hypotetiskt kommenterar samtyckeslagen på ledarplats, blir det då ett konstnärligt verk? Inte riktigt.

Vidare frågade sig Pallas ifall Yasin skulle vara i närheten av sitt kändisskap ifall han inte anspelat på det autentiska i sitt eget liv. Jag älskar inte Yasins musik, tycker den svenska gangsterrapen är begränsad och musikaliskt ointressant. Men kan vi anta att hiphopens framgångar – 2015 gick den om rocken som världens största genre – beror på ett autenticitetsbegär? Visst, det är fett när 50 Cent sjunger om hur han sköts nio gånger. Men jag vill tro mer om svenska rapfans än att de suktar efter lite pang-pang.

Diskussionen handlar om hur vi egentligen bör se på ett författarskap. Georges Poulet, företrädare för den tematiska kritik som såg författarens samlade produktion som ett enda verk, menade att det ”är förverkligandet av ett alltid partikulärt tänkande som alltid föregår och efterföljer sitt objekt.” Beaktat detta: vad Yasins partikulära tänkande resulterar i frånsett konsten är skilt från det konstnärliga förverkligandet. Samma tänkande som kan ha kidnappat en kollega värkte fram hits med miljontals spelningar. Men utfallen är inte samma sak. Jag förstår den som tycker att Yasins texter om kriminalitet känns ... olustiga att lyssna på idag, jag var inte jättepigg att sätta på ”Thriller” direkt efter att ha sträckkollat ”Leaving Neverland”, och då handlar Michael Jacksons texter inte ens om pedofili. Om Yasin visar sig skyldig till det han anklagas för, ska han självfallet dömas av en domstol. Men vi kan aldrig ta hans låtar till rättegången ifråga.

Ett samhälle bör såklart alltid fördöma brottsliga handlingar. När Oleg Kulik bet en besökare inom ramen för sin installation blev personen verket. Människor kommer till skada på grund av konsten. Brottet Yasin är anklagad för angränsar visserligen till hans artisteri, men kidnappningen sker inte inom ramen för en låt, en musikvideo. I fallet Kulik går distinktionen mellan sak och person inte att identifiera. Det är inte Yasins låtar som häktats för kidnappning, man kan vara emot kriminalitet och samtidigt tycka att duetten med Miriam Bryant är en helt okej låt.