I maj 2018 höll Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, en föreläsning för blivande läkare i Lund. Föreläsningen handlade om biologiska könsskillnader.

Hesslows inställning till sådant avviker från mittfåran i Sverige. Det finns ingen anledning att eftersträva någon ”likformighet” mellan könen, menar han. Ja, hela föreställningen om kvinnors missgynnade ställning är starkt överdriven, är hans syn.

Under föreläsningen presenterar också professorn också sina teorier om homosexuella kvinnor.

De får sin ”läggning” eftersom de utsatts för det manliga könshormonet testosteron i livmodern och har – enligt Hesslow – ”vissa manliga fysiska drag som är mer åt det manliga hållet. Det gäller ögonbrynsbågar, det gäller fingerlängd, och sådana saker”.

Referatet finns i ett brev som en kvinnlig student skriver till medicinska fakultetens ledning, kort efter föreläsningen. Enligt henne har Hesslow under föreläsningen beskrivit kvinnor som av naturen ”följsamma”, ”beroende” och ”trygghetssökande” och använt pulpeten för att angripa genusvetenskapen som ämne.

Ska man verkligen få uttrycka sig så här helt oemotsagt, frågar studenten.

Ledningen för medicinska fakulteten tar hennes brev på allvar. De kallar till sig Hesslow och förklarar att hans sätt att uttrycka sig om homo- och transsexuella inte är förenligt med den praxis som gäller i svensk lag och som används inom medicinskt arbete. Dessutom kompletterar ledningen kursen med en föreläsning av en genusvetare. Tanken är att ge studenterna ett mer allsidigt perspektiv på saken.

Hesslow, å sin sida, bemöter anklagelserna i ett brev; hans föreläsning bygger på strikt vetenskaplig grund och studenten har överreagerat, skriver han.

Berättelsen om Hesslows föreläsning hade kunnat stanna med detta. Så blev det inte.

Det finns de som menar att det faktum att fakulteten tog Hesslow i örat är ett tecken på att något stort och problematiskt har skett i svensk högskola.

DN-krönikören Nathan Shachar liknar rentav det som hänt i Lund vid spanska inkvisitionen och åsiktsförtrycket på Kuba eller i Saudiarabien. Och i förra årets mest kontroversiella bok om svensk högskola, ”Genusdoktrinen”, låter författarna Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn föreläsningen stå som exempel på just den utveckling de vill slå larm om.

Storyn om Hesslows föreläsning innehåller nämligen alla det ingredienser som de senaste åren mobiliserat en ny, ideologisk front inom svensk högskola.

Och enligt detta synsätt utgör det akademiska ämnet genusvetenskap – och genusteori i allmänhet – ett reellt hot mot forskningens frihet.

Under 2022 kommer Sverige att lägga 92 miljarder kronor på högskolan och forskningen. Det gör oss till ett av de länder i världen som satsar mest per invånare på detta område. Summan kan jämföras med de 26 miljarder om årligen går till polisen.

Men medan polisen med- och motgångar ständigt debatteras, är det jämförelsevis tyst om högskolan. Skälen är flera: De flesta politiker vill satsa på forskning i någon form. Och alla är tämligen nöjda med hur pengar till högre utbildning kan användas för att parera ökande arbetslöshet.

Så i den mån konfliktytorna finns, går de snarast inom akademin eller möjligen mellan akademin och politiken. Den viktigaste principdiskussionen gäller i grunden makten över forskningens inriktning. Statsmakten – och vi skattebetalare – önskar forskning som leder till konkreta resultat, som avspeglar samhällets värderingar och prioriteringar.

Enligt detta synsätt kan och bör forskningsmedel i hög grad öronmärkas för specifika syften; kort sagt för att uppfylla politiskt uppsatta mål.

Och då högskolorna är en statlig myndighet, ska den i lika hög grad som andra myndigheter vara eller förmås bli jämställd – till exempel genom att regeringar ställt krav på jämnare könsfördelning av den mäktigaste lärargruppen, professorerna. På Lunds tekniska högskola är för övrigt 85 procent av professorerna män, på Ekonomihögskolan 90 procent och på medicin 75 procent.

För att råda bot på denna ojämställdhet har högskolan alltså länge varit föremål för olika jämställdhetsåtgärder. På senare år har dock den här sortens statliga pekpinnar väckt allt mer irritation och motstånd hos en del.

I denna konflikt har över hela västvärlden det som kallas för ”identitetspolitik” blivit centralt. Det som vissa ser som krav på rättvisa och hänsyn ser andra som ett hot av fri forskning.

I Sverige har denna skiljelinje främst kommit att gälla frågor om jämställdhet och genus. Enligt genuskritikerna har allt sådant fått för stor makt - forskningen håller alltså på att bli politiserad, om man får tro dessa kritiker. Eller som en del säger, ”feminiserad”.

Några av de mest tongivande kritikerna av denna ordning verkar vid Lunds universitet. I ett ovanligt prydligt arbetsrum på filosofiska institutionen huserar Erik J Olsson, 56-årig professor i teoretisk filosofi. I början av 2010-talet var Erik J Olsson inblandad i en akademisk strid på sin egen institution, där han upplevde att taket för saklig kritik varit alldeles för lågt.

– Det handlade bara om kränkningsperspektivet, inte om kvaliteten, kommenterar han.

Upplevelsen fick honom att 2012 tillsammans med teologidocenten Magnus Zetterholm dra igång en stiftelse, Academic Rights Watch. Stiftelsens aktivister JO-anmäler, överklagar lokala ärenden, skriver debattartiklar och driver en välbesökt blogg. Syftet är att värna högskolan från klåfingriga politiker, okunniga byråkrater och allt vad genusteori heter.

Rubrikerna på Erik J Olssons inlägg i Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning och Expressen från senare år tecknar en bild av agendan: ”Högskolan bör nobba radikalfeministiska krav”, ”Sverige har för många professorer”, ”Fel att göra Malmö högskola till universitet”, ”Vänskapskorruption och inavel på Sveriges högskolor”. Samt förstås: ”Kvinnor hotar det fria ordet vid högskolorna”, en text i Expressen från januari 2020, som argumenterar för kvinnors lättkränkthet inneburit att åsikter inte längre kan yttras fritt inom högskolan.

Det har varit ett framgångsrikt opinionsarbete, menar Erik J Olsson. Idag talas det om akademisk frihet på ett helt nytt sätt.

– Idag har vi personer som observerar åt oss på alla högskolor. Och jag vet att många lokala fackliga organisationer är påverkade av det vi gör. Vi har synliggjort problemet.

Begreppen ”akademiska rättigheter” och ”akademisk frihet” står, som framgår av namnet, i centrum för plattformens agenda. Det är rättigheter som Sverige har förbundit sig att skydda, främst genom ett Unescoavtal från 1992, som slår fast att forskare ska ha rätt att söka kunskap, diskutera och sprida sina resultat utan inskränkningar.

I många länder är hoten mot akademisk frihet rent dödliga. Organisationen Scholars at risk listar i sin rapport för åren 2019-2020 runt 350 attacker mot högre utbildning i världen. Bland de allvarligaste finns universitetslärares utsatta situation i Jemen, regimens utrensningar av forskare i Turkiet eller gripande av forskare som stött studentprotester i Pakistan.

Men inskränkningar i denna akademiska frihet finns alltså även i Sverige. Och påfallande många av dem har, om man får tro Academic Rights Watch, skett i Lund.

Tillrättavisningen av Germund Hesslow har redan nämnts. Ett annat exempel gäller psykologen Johan Grant, som efter en omfattande studentkritik inte fick fortsätta som gästlärare på en kurs i organisationspsykologi.

Ett tredje exempel rör statsvetaren Erik Ringmar, som 2017 fick instruktioner av institutionsstyrelsen att inkludera fler kvinnliga författare på litteraturlistan till sin kurs om fascismens grunder.

I vart och ett av dessa fall har forskarens frihet kränkts, lyder argumentationen.

– Som forskare ska du ha frihet att forska och uttala dig fritt, förutsatt att du driver din verksamhet på väldigt hög nivå och är samvetsgrann, påläst och metodisk, säger Erik J Olsson.

Han betonar att Academic Rights Watch (ARW) också engagerat sig i fall där man menar att kvinnliga forskares frihet kringskurits.

– Den akademiska friheten finns inskriven i ett Unesco-avtal som Sverige skrivit under, men som vi är dåliga på att följa.

Den internationella reaktionen mot ”identitetspolitik” i högskolan – kanske främst företrädd av den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson – är en del av kontexten kring ARW. Men det går också att se ARW:s verksamhet som en skärva av en strategi som konservativa krafter i både USA och Europa använt sedan 1970-talet.

Strategin innebär att en i grunden politisk eller ideologisk agenda omformuleras just i termer av rättigheter och hot mot olika friheter. Enligt denna retorik ska präster kunna vägra viga samkönade par – annars hotas prästernas religionsfrihet. Barnmorskor ska kunna vägra utföra aborter - för om de utför något som enligt lag är en rättighet för alla svenska kvinnor, hotas deras samvetsfrihet.

Att från universitetsledningars håll komma med pekpinnar och tvingande åtgärder om fler kvinnor på litteraturlistor, krav på jämställda forskargrupper eller ett annorlunda språkbruk kring sexuell identitet innebär med samma resonemang ett hot mot den akademiska friheten, enligt ARW.

”Risken med en alltmer feminiserad högskola är att mänskliga relationer och vem som kränker vem blir viktigare än vetenskaplig excellens”, skrev Erik J Olsson, Magnus Zetterholm och debattören Alexander i Bard i en debattartikel i SvD, apropå en stor jämställdhetssatsning på Chalmers tekniska högskola i Göteborg.

– Jag har inget problem med genusvetenskap i sig. Problemet är att det fått det här politiska inflytandet, säger Erik J Olsson.

En annan central tes för genuskritikerna är att det meritokratiska systemet ska värnas. Det låter till en början självklart; den som är mest meriterad ska förstås ha professuren.

I realiteten är det dock inte så enkelt. Vem bestämmer vad som räknas som meriter? Och är meriter verkligen lika mycket värda, oavsett kön på den som innehar dem?

Få i Sverige har gjort mer för att problematisera naturvetenskapens och medicinens idé om neutrala meriter än Agnes Wold, professor i immunologi vid Göteborgs universitet.

1997 publicerade Wold och en kollega en banbrytande granskning av medicinska forskningsrådets tillsättning av forskartjänster i prestigetidskriften Nature. Titeln på artikeln röjer slutsatserna: ”Nepotism and sexism in peer-review”.

Academic Rights Watch har Agnes Wold har inte mycket till övers för.

”Academic Right Watch engagerar sig i alla möjliga akademiska strider, men aldrig har jag hört talas om att de engagerat sig för kvinnor som diskrimineras inom akademin. I teorin är jag för deras principer, men i praktiken har de aldrig hjälpt några kvinnor”, skriver hon i ett mejl.

Hon berättar att hon ofta får brev från kvinnor med fantastiskt goda meriter som skuffats ut ur det akademiska systemet.

”Policyn om 'strategisk forskning' som bara gynnar rika, mäktiga (och manliga) nätverk är ett mycket större hot mot meritokrati och en sund akademisk moral och praktik.”

Det behövs ett kvinnoperspektiv inom de flesta vetenskaper, menar Agnes Wold. Kvinnors kroppar, liv och villkor behöver lyftas fram så att de får samma plats som männens.

”Om man vill kalla det genusperspektiv, eller vad man nu väljer för ord, är för mig oväsentligt. Men om man inte fattar att det spelar roll om kvinnor får vara med och styra forskningens inriktning och vart anslagen ska gå, då förtjänar man, enligt mig, inte att kalla sig akademiker.”

Enligt kritikerna domineras genusvetenskapen av abstrakta teorier och bristande vetenskaplighet. Fast det finns det i andra ämnen också, resonerar professor Agnes Wold.

”Eftersom jag har en naturvetenskaplig och positivistisk vetenskapssyn, är jag övertygad om att trams och flum sållas bort med tiden, medan den verkligt goda vetenskapens rön består. Om genusvetenskapen är usel, kommer den med tiden att sorteras bort, är den bra kommer den att överleva. Det gäller alla andra vetenskapsområden också.”

En kväll i september förra året är det Studentafton i Piratensalen på Grand Hotel. Gästerna är två av förgrundsgestalterna i de senaste årens kritik av högskolan: Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan i Lund och Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet.

Rubriken för kvällen är ”Fri akademi eller genusdoktrin?” Och är det något de bägge gästerna är överens om, så är det att det första inte går att ha så länge det andra råder.

– Vi har inte en fri akademi, den politiska klåfingrigheten är inne och röjer runt i grundutbildningen och i hur forskningsmedel fördelas. Vi måste bjuda det här trycket motstånd, säger Anna-Karin Wyndhamn.

Mats Alvesson är organisationsforskare och har de senaste åren publicerat ett flertal böcker om hur människor i stora organisationer, inte minst universitet, felprioriterar och fattar sämre beslut på grund av ”funktionell dumhet”.

Frihetsgraden i högskolan minskar, säger han.

– Vi kan fortfarande tänka och skriva fritt, men situationen blir värre och värre, säger Mats Alvesson, som ofta undertecknar debattinlägg tillsammans med Erik J Olsson.

Ett tema som återkommer under kvällen är just vikten av det meritokratiska systemet. Översatt till ARW-politik betyder detta framför allt att det är fel att kvotera in forskare av underrepresenterat kön – eller att ens eftersträva ett sådant mål.

Att som regeringen gör ställa upp krav på att en viss andel professorer ska vara kvinnor är att ge efter det ”hyperfeminiserade” svenska samhället, enligt denna analys.

Gör man det kan det gå illa, skriver Erik J Olsson i en text på stiftelsens blogg 2019.

”I en feminin kultur utgörs normen av den genomsnittlige studenten och svaga studenter belönas, i en maskulin är normen toppstudenten och excellens belönas. I en feminin kultur leder försök att briljera till avundsjuka och avståndstagande, i en maskulin kultur uppmuntras däremot excellens och konkurrens.”

Anna-Karin Wyndhamn har gått en ovanlig väg till sin position som bitsk kritiker av genusvetenskapen. Hon är själv genusforskare, har disputerat i pedagogiskt arbete och befann sig under två år på nationella sekretariatet för genusforskning, en organisation vid Göteborgs universitet med ett tjugotal anställda och ett statligt uppdrag att främja jämställdhetsarbete på olika sätt.

Sekretariatet är, om man får tro kritikerna i boken ”Genusdoktrinen”, hjärnan bakom genusvetarnas förlamande grepp över högskolan. Och den som mer än någon annan gjorde denna ”genuskupp” möjlig var Helene Hellmark Knutsson (S), ministern för forskning och högre utbildning åren 2014-2019.

Hellmark Knutsson var drivande för att införa jämställdhetsperspektiv i högskolan, framför allt genom ett regeringsbeslut 2016 om så kallad jämställdhetsintegrering – en ”extrem ideologi”, enligt till exempel ledarskribenten Ivar Arpi.

– Hon hade haft en grupp på departementet som sysslade med radikala former av genus, säger Erik J Olsson.

Erik J Olsson spårar sekretariatets inflytande bakom nästan alla de fall stiftelsen engagerat sig i.

– Det kommer helt från de här planerna som genussekretariatet varit inblandad i.

Enligt Anna-Karin Wyndhamn har genusvetenskapens enorma inflytande i själva verket missgynnat arbetet med jämställdhet:

– Kvinnor som är i behov av verkliga jämställdhetspolitiska insatser har lämnats i sticket av den här radikalfeminismen som jag kritiserar. Istället har vi hamnat i ett gytter av teoribildningar.

Den genusvetenskapliga institutionen i Lund är Sveriges största. Det betyder ett 15-tal tillsvidareanställda och ungefär lika många doktorander, post doc-forskare och gästforskare. Av dem är tre professorer.

Det kan, för perspektivets skull, jämföras med institutionen för filosofi (11 professorer), elektro- och informationsteknik (24 professorer) och kliniska vetenskaper (62 professorer).

På institutionens sajt listas aktuella forskningsprojekt. De kan handla om feminism bland samiska kvinnor, hur kvinnor och barn i Vietnam och på Filippinerna drabbas av klimatkatastrofer, hur trans- och queeraktivismen sett ut i Norden 1948-2018, varför sjuksköterskor och socionomer väljer att lämna yrket och ett otal andra ingångar.

– Vi ägnar åt oss forskning, undervisning och att föra ut vår forskning i samhället, som vilken institution som helst, säger Lena Karlsson, prefekt.

Hon har det senaste decenniet sett genusvetenskapen och själva ordet ”genus” användas som ett slagträ i debatten.

– Den här diskussionen handlar i väldigt låg grad om vad vi verkligen forskar om eller sysslar med. Den måste också ses i en kontext av globala antigenus-strömningar, där jämställdhet och kvinnors reproduktiva rättigheter attackeras, säger Lena Karlsson.

– I USA vill presidenten att ordet ”genus” ska strykas ur dokument. I Polen utmålas genus som ett hot mot kristenheten. Här i Sverige är vi tydligen ett hot mot akademin.

En vanlig kritik - till exempel i boken ”Genusdoktrinen" – är att ämnet blivit ovetenskapligt, en ekokammare av självbekräftelse.

– Det är ju en märklig invändning mot ett ämne som till sin natur är tvärvetenskapligt. Våra forskare har disputerat i en mängd olika främst humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, och vi har forskningssamarbeten med i stort sett alla fakulteter vid Universitetet.

– Ingen alls, skulle jag säga. Vi har gott om forskningsmedel och samarbeten med andra delar av Universitetet. Det jag är rädd för är att forskare ska börja utöva självcensur, eftersom man är orolig för hur ens resultat ska framställas i sociala medier och att man därför undviker vissa ämnen.

Att förhålla sig till ett pågående brus av kritik är inte så enkelt. Visst ska forskare delta i samhällsdebatten – men det kanske inte alltid innebär att hänga i kommentarsfält på sociala medier, resonerar Lena Karlsson.

Hon tar Wyndhamn och Arpis bok "Genusdoktrinen” som exempel.

– Felaktigheterna boken är ju så omfattande att man inte vet var man ska börja. Börjar man besvara påståendena ger man sig in i den förståelsevärlden och det vet jag faktiskt inte om vi bör lägga tid på.