Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Tillväxtkrisen kan inte jämställas med klimatkrisen.”

När Moderaternas EU-parlamentariker efterlyser mer marknadsekonomi och avregleringar är det en politik för fortsatt ökade klyftor och klimatkatastrof. Det skriver Jonas Ljungberg, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Rekryteringsmässa i Båstad. En åldrande befolkning i Kina liksom pensionsavgångarna i västvärlden håller på att förändra läget och medföra brist på arbetskraft, skriver Jonas Ljungberg.Bild: Niklas Gustavsson
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Moderaternas Europaparlamentariker efterlyser insikt om att EU och Sverige befinner sig i ett ”tillväxtnödläge” (Aktuella frågor 28/12 2020). De fyra EU-parlamentarikerna Tomas Tobé, Jessica Polfjärd, Jörgen Warborn och Arba Kokalari jämför med Europaparlamentets utlysning av ett klimatnödläge och försäkrar att ”tillväxtkrisen är lika allvarlig som klimatförändringarna”.
Det är motiverat att tala om en tillväxtkris och att försöka åtgärda den, men tillväxtkrisen kan inte jämställas med klimatkrisen.
Till att börja med behövs en diagnos på tillväxtkrisen. Hur visar den sig?
De fyra EU-parlamentarikerna ser tillväxtkrisen som ett speciellt europeiskt problem och framhåller att ”BNP per capita idag är betydligt högre i USA än i EU”. Det stämmer, så har det varit åtminstone sedan 1800-talet. Men alltsedan andra världskriget har klyftan krympt och den fortsätter att krympa.
År 2019 var köpkraftsjusterade BNP per capita för länderna i dåvarande EU 71 procent av nivån i USA. Det kan jämföras med 60 procent år 2000. Även euroländerna har hämtat in på USA, om än lite långsammare, och låg 2019 på 75 procent medan Sverige då låg på 85 procent.
Enligt EU-parlamentarikerna är tillväxtkrisen speciellt allvarlig för Sverige: ”Innan pandemin slog till mot Europa hade Sverige lägst tillväxt per capita i unionen.” Men hur man än vrider och vänder på de siffror som kommer från Eurostat, EU:s statistikbyrå, är det svårt att finna stöd för det.
Räknat över de tre senaste åren före pandemin, 2017-2019, hamnade Sverige förvisso nära botten i unionen, men före bland andra Tyskland och Italien. Det är värt att notera att Sverige samtidigt låg nära Europatoppen i befolkningstillväxt, något som gör att bilden förändras radikalt till Sveriges fördel om man istället för tillväxt per capita ser till den totala tillväxten.
Befolkningssiffrorna och särskilt fördelningen mellan olika åldersgrupper är avgörande för att förstå tillväxtkrisen. Den svenska befolkningstillväxten är inte bara ett resultat av invandring utan också av att födelsetalen ligger i EU-toppen, tvåa efter Irland.
Födelsetalen kan ses som ett slags positiv mätare på samhällsklimatet och är en tillgång för framtiden. Men globalt är den stora pågående befolkningsförändringen att antalet pensionärer och mycket gamla ökar. De har tidigare bidragit till tillväxten, men är nu enbart konsumenter. Innebörden av de slutsatser som dras i coronakommissionens första rapport är dessutom att de äldre i Sverige fått en för liten del av ”den gemensamma kakan”.
Amerikanska ekonomer debatterar utsikterna för en ”sekulär stagnation”, att framför allt USA, men också hela världen, är inne i en långsiktig ekonomisk stagnation. De delar alltså inte de fyra EU-parlamentarikernas syn på USA som ett föredöme. En viktig orsak till den låga tillväxten är att investeringarna under en följd av år varit otillräckliga. Varför kan naturligtvis diskuteras, men två omständigheter är tveklöst av stor betydelse:
1. En riklig tillgång till arbetskraft som gjort det mindre lönsamt att investera i maskiner som gör de jobb som människor idag utför.
2. Den kortsiktiga kvartalskapitalismen som fått de stora bolagen istället för investeringar i produktion att satsa på finansiella operationer, som återköp av egna aktier.
Globaliseringen har gjort hela världen till en arbetsmarknad, samtidigt som efterkrigstidens europeiska ”babyboomare” ända tills nyligen var i arbetsför ålder.
Befolkningen i Kina, drastiskt åldrande som en följd av den tidigare ett-barns-politiken, liksom pensionsavgångarna i västvärlden håller på att förändra läget och medföra brist på arbetskraft. Det kan förändra balansen på arbetsmarknaden till arbetstagarnas fördel och minska inkomstklyftorna, som successivt ökat sedan 1980-talet.
När arbetskraften blir en bristvara kommer behovet av investeringar i maskiner att öka.
Frågan är om kvartalskapitalisterna kan sadla om och satsa långsiktigt på en grön ekonomi och ett hållbart samhälle.
Som medicin mot tillväxtkrisen föreslår de fyra EU-parlamentarikerna ”initiera en avregleringsvåg”. De blundar för att avregleringar och privatiseringar är precis den medicin som tagits i stora doser under många år. Förutom att klimatkrisen tillåtits accelerera har resultatet blivit ökade klyftor och, trots politikers tjat i valtider om ”skola, vård och omsorg”, att just dessa verksamheter har halkat efter.
De problem och hot världen står inför är ett misslyckande för marknaden som universallösning. Marknaden är blind och därför behövs starka styrmedel. När Moderaternas EU-parlamentariker efterlyser mer marknadsekonomi och avregleringar är det en politik för fortsatt ökade klyftor och klimatkatastrof.
Jonas Ljungberg, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.
Gå till toppen