Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Ett robust civilt försvar är en fundamental del av totalförsvaret.”

Nya kriser kommer om än i andra gestalter. När den enskilde är som svagast måste samhället vara som starkast. Det skriver Niklas Karlsson (S), riksdagsledamot, ordförande i Försvarsberedningen och vice ordförande i Försvarsutskottet.

Årtionden med privatiseringar av samhälleliga funktioner, som alltifrån järnväg till äldreomsorg, har gjort samhället mindre motståndskraftigt och mer svårhanterbart, skriver Niklas Karlsson.Bild: Hasse Holmberg / TT
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Nedmonteringen av vårt totalförsvar skedde i de ljumma vindar som drog över världen efter Sovjetunionens kollaps och Europeiska unionens expansion på 1990-talet. Med pandemikrisen har samhällets sårbarheter och styrkor blottats. Lägg därtill Rysslands krigföring mot Georgien 2008, dess annektering av Krim och kriget i sydöstra Ukraina. I ljuset av detta kan vi konstatera att vår nedmontering av totalförsvaret gick för långt. Vår återuppbyggnad av krishanterings- och beredskapsförmågorna måste nu ske på ett sådant sätt att vi inte planerar för den senaste krisen utan bygger den utifrån en långsiktigt hållbar anpassningsförmåga.
Stora satsningar för att rusta upp vårt totalförsvar inleddes efter regeringsskiftet 2014 och fortsätter framöver för att stärka både det civila och militära försvaret. Mellan 2015–2025 kommer de ekonomiska anlagen till det militära försvaret öka med 87 procent. En unikt historisk satsning. Uppbyggnaden av det civila försvaret har påbörjats men det är min fasta övertygelse att det kommer krävas mer. Signalen och riktningen ska vara tydlig, nu stärker vi samhällets samlade förmågor för att hantera framtida kriser.
Årtionden med privatiseringar av samhälleliga funktioner, som alltifrån järnväg till äldreomsorg, har gjort samhället mindre motståndskraftigt och mer svårhanterbart. Styrmodeller hämtade från tillverkningsindustrin tillämpas på kollektiva nyttigheter utan hänsyn till de samhällspåfrestningar som en kris eller ett krig medför. För att bygga upp samhällets civila förmågor krävs ett nära samarbete mellan det offentliga och privata men även en rejäl diskussion om vilka funktioner som är så samhällsviktiga att de motiverar en direkt offentlig kontroll.
Robustheten inom de viktigaste samhällsfunktionerna behöver förstärkas. Det kräver ökat samarbete, bättre samordning och framförallt tydligare rollfördelning. I kriser måste alla aktörer veta vem som gör vad i varje given situation. Regeringens beslut att inrätta ett näringslivsråd är en del i en sådan utveckling.
Dessutom bör den så kallade ansvarsprincipen, som anger att den aktör som har ansvar för en viss verksamhet i ett normalläge även har det i kris, noga ses över. För de flesta av oss framstår det som självklart att de principer som gäller i ett normalläge kan behöva anpassas för att fungera i en extrem situation. Principen fyller sin funktion för att undvika risker med att någon aktör tror att någon annan löser deras problem. I kris kan det dock finnas skäl att den ska kunna åsidosättas, till exempel då det inte längre finns annat än brister och underskott att fördela eller då olika samhällsintressen står emot varandra.
Den svenska förvaltningsmodellen ger förvisso regeringen långtgående möjligheter att styra myndigheter och påverka kommuner och regioner, men i praktiken begränsas dessa möjligheter av flera skäl. Tiden för beredning kan behöva minskas i krisläge, större möjlighet att på kort tid flytta ansvar mellan olika förvaltningsnivåer öka.
Vi måste lära av jämförbara länder. Finland har under lång tid lagt stor vikt vid försörjningsberedskap och förmågan att underhålla sina system. Grannlandets så kallade Försörjningsberedskapscentral, som har till uppgift att planera och operativt genomföra upprätthållandet och utvecklingen av landets beredskap, är till exempel av stort intresse.
Riksdagen har beslutat om en tillfällig lag som ger regeringen bättre förutsättningar att hantera den rådande pandemin, men vad krisen lärt oss är att allt inte är svart eller vitt. Lagstiftningen måste kunna hantera mer än ytterligheterna. Nya kriser kommer om än i andra gestalter. Ett övergripande arbete kring lagstiftningen måste därför påbörjas nu för att underlätta effektivt och ändamålsenligt beslutsfattande och garantera både rättssäkerhet och demokrati. Det räcker inte att vänta till nästa kris.
Pandemin har blivit ett stresstest för den svenska beredskapsförmågan. Ett robust civilt försvar är en fundamental del av totalförsvaret. En krishantering som tillåter improvisation blir mer effektiv än en som styrs av rigida organisationsformer och detaljerade planer. För mig som socialdemokrat är detta en självklar del av välfärdsbygget. När den enskilde är som svagast måste samhället vara som starkast.
Niklas Karlsson (S), riksdagsledamot från Landskrona, ordförande i Försvarsberedningen och vice ordförande i Försvarsutskottet.
Gå till toppen