Det är nu tillåtet att införa distansundervisning även för elever i högstadiet. När utbildningsminister Anna Ekström meddelade detta i slutet av förra veckan var hon dock noga med att poängtera att alla andra åtgärder för att minska smittspridning först bör vara uttömda.

Om distansundervisning ändå införs ska det helst bara ske delvis, sade hon i Ekots lördagsintervju. Till exempel kan skolorna låta en femtedel av eleverna vara hemma en dag i veckan. Trots det valde många kommuner, däribland flera skånska, att införa distansundervisning för alla elever i årskurs 7–9.

På DN Debatt (6/1) argumenterade 30 forskare för en ännu hårdare linje. De menade att samtliga skolor i landet, på alla nivåer, borde stängas under två till fyra veckor från terminsstart. Deras främsta argument var att nya vetenskapliga rön tyder på att barn kan vara ”effektiva smittspridare”. Det är ett påstående som kan ifrågasättas då forskningsstödet för motsatsen är betydligt starkare. Men värre är att de, liksom kommunernas beslutsfattare, verkar bortse från det lagstadgade faktum att alla beslut som rör barn måste utgå från barnets bästa.

Och att införa distansundervisning är knappast något som görs för barnens skull. Som bekant får de oftast milda symtom och att de blir allvarligt sjuka är ytterst ovanligt. Det är däremot sannolikt att skolstängningar medför oerhört negativa konsekvenser. Förutom att lärandet blir lidande verkar det försämra barnens mentala och fysiska hälsa.

Från länder som stängt sina skolor finns rapporter om ökat stillasittande och ohälsosamma matvanor. Med tanke på vanans makt och pandemins utdragna förlopp kan detta orsaka långvariga hälsoproblem. Brist på aktivitet och sociala kontakter är också stora riskfaktorer för att utveckla psykiska sjukdomar som depression. Att drabbas av psykisk ohälsa i ung ålder ökar risken för att insjukna på nytt senare i livet.

Dessutom är stängda skolor väldigt kostsamt på både kort och lång sikt, enligt den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC. Dels på grund av förlorad arbetskraft när föräldrar måste stanna hemma med sina barn, dels på grund av sämre färdigheter i den framtida arbetskraften och därmed lägre produktivitet. Det förstnämnda gäller förstås främst om barn i låg- och mellanstadiet hålls hemma, men det sistnämnda är sannolikt minst lika illa för högstadieelever. En månad med distansundervisning kan för barn med inlärningssvårigheter vara skillnaden mellan att gå ut grundskolan med eller utan behöriga betyg.

Att stänga skolorna vore möjligen försvarbart om alla andra åtgärder var uttömda och vinsterna stora och sannolika. Men än finns annat att pröva, så som att helt stänga butiker och restauranger eller att förbjuda resor i kollektivtrafiken för alla som inte kan påvisa att resan är nödvändig. Och med tanke på att merparten av forskningen tyder på att barn i låg utsträckning sprider smitta är motiven för att åsidosätta barnens bästa svaga.