Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnesord om Jan Torsten Ahlstrand

Jan Torsten Ahlstrand, Lund, konsthistoriker, museichef, författare och kulturskribent, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 82 år.

Telefonen ringde, det var någon gång i början på 2000-talet.
– Du skall komma och hälsa på mig i Lund, sade en bestämd röst.
Det var konsthistorikern och museichefen Jan Torsten Ahlstrand. Han hade läst min bok ”Typiskt danskt” och var nyfiken på författaren. Vi hade flyktigt hälsat på varandra tidigare, men aldrig kommit i närmare samspråk.
Programmet för visiten meddelades:
– Först kommer du upp till min våning så bjuder jag på ett glas. Och sedan fortsätter vi till John Bull vid Bantorget och äter min favoriträtt Shepherd´s pie. Till det dricker vi brännvin och öl.
Det var bara att foga sig.
Jan Torsten bodde högst upp i en fastighet vid Knut den stores torg. Våningen var rymlig och väggarna var täckta med konst och välfyllda bokhyllor.
Först ville Jan Torsten visa sina samlingar. Vi förflyttade oss mycket långsamt. Varje föremål presenterades detaljerat.
Efter två timmar började jag bli hungrig och påminde försynt om det utlovade pubbesöket. Vi kommer det till det blev svaret och föreläsningen fortsatte.
Det blev en lång, men inte tråkig, kväll.
Vi träffades då och då under åren som följde, ofta på Travellers´ club eller på Skånes författarsällskap.
Någon gång under våren 2010 kom Jan Torsten med ett oväntat förslag:
– Du och jag skall göra publika exkursioner i Köpenhamn, sa han. Vi ska söka upp platserna där Thorvaldsen, Grundtvig, Kirkegaard, Holger Drachmann, H.C. Andersen, Georg Brandesmed flera bodde och verkade. Det blir 14 olika stationer. Jag tar konst och arkitektur, du litteraturen. Jag har talat med Malmö konststudios ordförande Ingvar Claesson, som arrangerar.
När vi skissat programmet var det nödvändigt med rekognosering. Han kom från Lund med tåget och jag skulle möta upp på Malmö C. Jag sökte igenom andraklassvagnarna men kunde inte hitta honom. Först på Hovedbanegården fann vi varandra och jag frågade var i tåget han suttit.
– Jag åker alltid första klass även på korta resor, blev svaret. Han bar på en fullpackad läderportfölj och hade en tung systemkamera runt halsen. Rekognoseringen tog tio timmar. Vi avslutade vid Nyhavnsbro med att slicka i oss en ”is med chokoladeboll og fløde”. Plötsligt var han försvunnen och var borta ett bra tag.
Sent omsider dök han upp med en ny jätteglass.
– Skall inte du också ha en till, sa han.
Jag var hemma klockan tio på kvällen och stöp i säng. Morgonen därpå ringde Jan Torsten pigg och nöjd.
– Vi får räkna med att programmet tar minst sju timmar, sa han.
– Sju timmar, sa jag. Orkar folk gå omkring så länge? De flesta är pensionärer.
– Inga problem med ett så intressant program, svarade han.
Från hans många resor kom det tättskrivna vykort. Han reste ofta med sin ”girlfriend” Gerd, en Boråsflicka i hans egen ålder.
Jan Torsten var en lärd folkbildare av klassiskt slag. Han älskade att dela med sig av sina kunskaper. Ur hans mun kom en oavbruten ström av fakta och bestämda åsikter.
Enda gången han blev lite sur var när jag tilltalade honom med ”Janne”.
– Sådana där så kallade smeknamn är det djävligaste jag vet, sa han.
Trygve Bång
Gå till toppen