Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Plågsamt när regeringens coronamoras blottades.

Anders Tegnell och Stefan Löfven (S) frågades ut i Agenda.
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Den 31 januari 2020 konstaterades det första fallet av covid-19 i Sverige. Sedan dess har mer än 10 300 svenskar avlidit. I söndags, nästan ett år senare, ville SVT:s Agenda med programledarna Camilla Kvartoft och Nike Nylander i spetsen, utvärdera den svenska coronastrategin.
Två huvudfrågor ställdes: Valde Sverige rätt strategi när det gällde att bekämpa smittspridningen? Borde regeringen ha tagit på sig ledartröjan tidigare?
På plats i tur och ordning var statsepidemiolog Anders Tegnell från Folkhälsomyndigheten, FHM, samt statsminister Stefan Löfven (S).
Ingen förväntar sig av vare sig politisk ledning eller myndigheter att de inför ett plötsligt utbrott av ett nytt, tidigare okänt virus ska förstå att världen står inför en pandemi och veta exakt vet vilka insatser som behöver göras. Men av såväl politisk ledning som ansvariga myndigheter kan krävas att de tillgodogör sig ny information när sådan framkommer, att de håller en ödmjuk attityd inför uppgiften och att de tar till sig även andra experters och andra länders insikter.
Men någon sådan lyhördhet eller vilja till självrannsakan stod denna bedrövliga söndagskväll inte att finna. Det blev i stället nästan 60 plågsamma minuter av förnekanden, förvrängningar, undanglidningar och ansvarsflykt.
Sverige har bland de högsta dödstalen i covid-19. Som andel döda per en miljon invånare ligger Sverige – med 878 döda – på trettonde plats av 29 europeiska länder, enligt en jämförelse från Eurostat som redovisades i Agenda. Högst andel har Belgien med 1724. I Norge är motsvarande siffra 84 och i Finland 102 döda per miljon invånare. Vad skillnaderna beror på går inte att med säkerhet slå fast, men måste analyseras.
Omvärlden slog snabbt in på massiva tester, smittspårning, krav på munskydd och kraftiga nedstängningar. Under våren riktades frän kritik mot den avvikande svenska coronastrategin – ”att platta till kurvan för smittspridningen”. Ambitionen var inte att minimera spridningen, utan smittan skulle begränsas så att vården skulle klara sitt uppdrag.
Det var inte tal om någon nedstängning av samhället, lockdown. Det var – och är – en strategi som inte framstår som orimlig: att skydda de äldsta och sköraste och göra smittspridningen hanterbar medan samhällskritiska funktioner kunde fortsätta fungera. Strategin ska vara långsiktigt hållbar. Att stänga ner ekonomin och isolera människor kostar också liv och framtidsmöjligheter.
Stora förhoppningar ställdes också inledningsvis till den så kallade flockimmuniteten: Upp mot 25 procent av befolkningen förväntades vara immuna i maj. Studier kort därpå visade att de korrekta andelarna var 7,3 procent i Stockholm och bara 4,2 procent i Skåne.
Redan i mars manade världshälsoorganisationen WHO världens länder att ”testa, testa och testa”. Efter vad som idag är känt om symtomfri smitta kunde det ha varit en viktig insats. Detsamma gäller hemkarantän för anhöriga, något som infördes först i oktober.
Det betonades från början hur viktigt det var att åtgärder infördes vid rätt tidpunkt. När de gjorde störst nytta. Tyvärr verkar det till en del ha blivit för lite och för sent.
Det finns visserligen ingen klokskap större än efterklokheten. Men det finns ingen dumhet större än att inte lära av misstag och ompröva när nya fakta föreligger.
Sverige har med tiden infört hårdare restriktioner, fast mycket talar för att en del gjorts för sent. Därför vore det klädsamt med viss självkritik. Men inte ens med facit i hand stod någon sådan att finna, vare sig hos Tegnell eller Löfven. Tvärtom försökte de framställa det som att Sveriges strategi varit mycket lik omvärldens genom att hävda att den syftat till att trycka ner smittspridningen ”så mycket som möjligt”. Det är helt enkelt inte sant.
Det är uppenbart att FHM länge förfäktade en strategi som inte var tillräckligt effektiv, myndigheten verkar ha underskattat smittspridningen. Det står också klart att regeringen varit alldeles för loj i lagstiftningsarbetet. Så när socialminister Lena Hallengren i en senare del av sändningen lät förstå att hon omöjligen kunde komma på vad regeringen borde ha gjort annorlunda, sammanfattade hon ett moras i ledarskap.
Gå till toppen