Det sägs ibland att ord och ton är så olika att det är meningslöst att försöka skriva om musik. För den som ägnar sig åt just sådant skriveri är påståendet förstås besvärande. Själv brukar jag värja mig genom att härleda idén om musikens bortomspråklighet till romantiken. Då framstår den som ett inlägg i debatten mer än som en sanning. Ändå gnager tesen att musiken är en konstform utom räckhåll för språket. För nog pekar den åtminstone på en reell skribentsjuka: vanföreställningen att bara det som verbaliserats är verkligt och meningsfullt. Januari är självrannsakans tid.