Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

kulturTunna blå linjen

Joakim Palmkvist
”Tunna blå linjen” får mig att tänka på första gången jag blev pistolhotad

Det blev en påminnelse om att inga poliser vet allt vid en utryckning. Polisens synvinkel präglar SVT:s nya tv-serie och kriminalreportern konstaterar att den har fler rätt än fel i jämförelse med verkligheten.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Ingripande vid misshandel i hemmet, från första avsnittet av ”Tunna blå linjen”.

Bild: Linus Eklund/Anagram

Annons

När jag tittar på ”Tunna blå linjen” kommer jag att tänka på första gången jag blev pistolhotad:

Jag står på en kyrkogård mitt i Malmö mitt på dagen och tittar bort mot en rånare som jagats dit av en butiksinnehavare efter ett mindre slagsmål. Polisen är larmad. Jag har en polisradio i höger hand. På den här tiden går det fortfarande att lyssna på den. Av en slump har jag hunnit före patrullerna.

Då hör jag hundskall och en ung polis kommer i full fart. Hunden kopplad i ena handen. I den andra håller han sin tjänstepistol, riktad rakt mot mig. Han ropar: ”Stanna! Släpp vapnet!” I mitt huvud snurrar: Vilket vapen? Vad menar han? Jag står för fan stilla? Det är ju killen därnere du ska ta!

Jag har sinnesnärvaro nog att inte säga något utan släpper allt jag håller i (polisradion som han tror är ett vapen samt blocket i andra handen). Jag har händerna väldigt stilla och går långsamt ner på knä.

Annons

Annons

Vad visste den där polisen när han kom? En rånare på flykt, sa larmet. Mitt på dagen, vilket signalerar antingen en påtänd knarkares desperation eller en beväpnad, målmedveten gärningsman, om man nu ska räkna med det värsta. Och där står jag som stämmer på signalementet med något mörkt (polisradion) i handen. Inte så konstigt att han höjer beredskapen? Eller? Jag har i alla fall burit det där med mig genom åren för att komma ihåg att ingen vet allt vid en utryckning.

I tv-serien ”Tunna blå linjen” får vi genomgående denna sida av tingens ordning. Polisens synvinkel. Polisens förklaringar och skäl.

Visst kan vi argumentera för att all konst (för det här är konst, hittepå, om nu någon trodde något annat) produceras med en avsikt eller underliggande mening. Beroende på egna fördomar lägger vi olika stor vikt vid den avsikten. Som vore serien en medvetet planterad partsinlaga.

Jag tycker för min del att det är strålande, ty tittare ska klara att hålla ett par tankar i huvudet samtidigt. Inte falla pladask, utan ta det för vad det är. Bland landets sådär 20 000 poliser finns självklart flera idioter. Troligen lika stor andel idioter som i min egen kår.

Med det konstaterat, är detta en serie nära verkligheten, även för mig som kriminalreporter sedan ett par decennier. Den ger inte hela bilden, såklart, för då hade vi fått sitta med i många timmar långa förhör med misstänkta som svarar ”ingen kommentar”.

Eller hade vi panorerat över dagslånga utbildningar i SPT – särskild polistaktik – avsedda för större dramatiska insatser som högriskmatcher i fotboll eller stora demonstrationer. Så ”Tunna blå linjen” är inte hela sanningen om polisen. Däremot är den verklighetstrogen.

Annons

Jesse (Per Lasson) tillsammans med ett återkommande tonårsgäng i serien.

Bild: Håkan Schüler/Anagram

Annons

Jag har själv hört och sett tonårskillar skrika ”fitta” eller ”horunge” till polisen vid insatser, utan att bli misshandlade eller gripna. Det finns gott om unga – och äldre – som vet exakt var de rättsliga gränserna går för vad de kan säga. Tydligt trygga med att ett par kompisar står och filmar, för att sedan lägga ut delar av materialet med målet att skita ner polisen.

Jag ler igenkännande när en av A-lagarna i ”Tunna blå linjen” ber patrullen låta henne vara och göra något vettigt i stället för ”det är faktiskt jag som betalar din lön”. Det förekommer oftare än många kanske tror. Och gärna ur munnen på medelålders cis-män i medelklassen (såna som jag själv) som stoppas och kontrolleras.

Här finns gott om exempel tydligt tagna ur Malmös verklighet: cannabisodling på allmän plats, bordelltillslag med traffickingoffer från Västafrika och sexköparen som skyller på att ”han är så ensam”. Eller våldtäktsvågen i stan där en polischef säger att kvinnor bör ta sällskap hem på kvällarna, vilket han senare får backa från vid en presskonferens. Och även det våldsamma ingripandet (inledningsvis av ordningsvakter) mot en flyktingpojke på Malmö central. I tv-seriens tappning rejält förskönad.

Allt i serien är inte helt trovärdigt. Jag kan räkna upp fyra eller fem poliser bara i Malmö som engagerat sig privat för både brottsoffer eller kriminella långt mer än tjänsten kräver, men inte så gränslöst som när Sara låter flickan Melanie sova över.

Annons

Och jag gnisslar tänderna när Sara ensam tar prover från ett våldtäktsoffer. Det är upplagt för att ifrågasättas av advokaten om det kommer till rättegång. Men visst, jag är verklighetsskadad.

Morgonsamling på polisstationen.

Bild: Linus Eklund/Anagram

Annons

Interiörerna vid polisernas morgonmöten har en lika bra tonträff som de flesta polisdialogerna, så som jag känner dem; en ”rå men hjärtlig” ton, i brist på bättre etikett. ”Och så får vi ha en ökad synlighet vid bankomaterna”, betonar dagens befäl, vilket pekar på de spretiga kraven på en polismakt som med ena handen ska hejda en mordvåg, med den andra skydda åldringar från att rånas när de tagit ut kontanter.

För en gångs skull visas ett verklighetsnära taktiskt beteende i en polisserie. Hur man ska in i en lägenhet efter ett våldsbrott. Och hur offret för ett sexuellt övergrepp tas om hand medan den fortsatta utredningen förs: Inte klampa runt på stället, utan backa undan, ta med offret, invänta spermahund, säkra bevismaterial.

Situationer och personer dyker upp snabbt i serien, hanteras av våra huvudpersoner för att snabbt försvinna. Allt följs inte upp i serien. Även det stärker trovärdigheten, för sådan är vardagen: ett ärende går in i den gigantiska administrationen, utreds, hanteras av andra poliser medan uniformerna rullar vidare i sina patrullbilar.

Det är en sakligt och polisiärt sett mycket trovärdig serie SVT sänder, och såvitt jag kan avgöra är det långt många fler rätt än fel.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy