Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Ingenting säger att Sverige ska styras av blockpolitik.

Sida vid sida. Men stämningen mellan Nyamko Sabuni (L) och Annie Lööf (C) är inte alltid på topp.Bild: Claudio Bresciani/TT
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Två liberala ”systrar” går inte längre i takt. Nyamko Sabuni tände till ordentligt i tv-studion, Liberalernas ledare närmast fräste fram orden när hon i intervjuprogrammet 30 minuter i SVT på onsdagen skulle beskriva hur C-ledaren Annie Lööf och statsminister Stefan Löfven (S) beter sig när de – enligt Sabuni – hotar Liberalerna med extraval fast det är C och S som är på väg att bryta januariavtalet:
”Det är så fräckt, det är respektlöst”, sade Sabuni och det gick inte att missta sig på att hon var upprörd.
Exakt vad som gör Liberalernas partiledare så grymt besviken är inte helt lätt att veta.
Kanske är det noteringen i den färska opinionsundersökningen från Novus – låga 2,7 procent i väljarstöd för L.
Kanske är det strömmen av kritik som Sabuni fått, även internt, sedan hon nyligen offentligt slog fast att L lämnar januariöverenskommelsen om inte alla fyra partier ”hedrar avtalet” och regeringen avstår från att senare i vår lägga fram förslaget om en humanitär ventil i asylsystemet, ett förslag som Sabuni i den aktuella tappningen motsätter sig.
Kanske handlar det om att L söker en språngbräda ut ur januariavtalet, möjligen för att kunna närma sig Moderaterna.
En sak står ändå klar:
Om någon part lämnar januariavtalet, så faller samarbetet. Då dras mattan bort under statsminister Stefan Löfvens (S) fötter. Hans regeringsunderlag är borta.
Efter det jämna valet 2018 och den sega regeringsbildningsprocess på 134 dagar som i januari 2019 ledde fram till januariavtalet hörs sällsynta ord i svensk politik. Regeringskris. Extra val. Hårda ord har yttrats om att somliga partier har svikit borgerligheten. Det har till och med talats om förräderi.
Men det finns ingenting som säger att Sverige måste styras med hjälp av blockpolitik.
”Sverige och Finland kan ses som två syskon bland stater och påminner på många sätt om varandra. Trots de många gemensamma dragen har det smugit sig in olikheter både i de formella regelverken och i politikers och väljares beteendemönster”, skriver Åsa von Schoultz, professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet, i antologin Partiernas vägskäl – ett nytt politiskt landskap i Sverige och Finland (red. Olof Ehrenkrona, Appell Förlag 2020).
von Schoultz tar exemplet med regeringsbildningar. I Finland har väljarna genom personvalet haft stor makt över sina politiska representanter, medan kopplingen mellan valresultat och regeringsbildning varit starkare i Sverige.
Det har, menar hon, fått till följd att det svenska regeringsbildandet varit präglat av politikens innehåll och ideologisk samstämmighet. Två block, två regeringsalternativ, har stått mot varandra.
I Finland däremot har regeringsbildningen utmärkts av ”oförutsägbarhet, frånvaron av ideologiska blockeringar och har haft matematik som ledande princip”. Det har lett till ”regnbågskoalitioner”, som ibland omfattat hela det ideologiska spektret.
Dessa breda finländska regeringar bygger gärna på politisk pragmatism och på samarbeten byggda på ett framförhandlat regeringsprogram – ”detta ska vår regering genomföra under mandatperioden” – medan andra frågor, där partierna är oense, lämnas utanför samarbetet.
En bred regnbågskoalition kan låta udda i en svensk väljares öra. Men breda samarbeten har ju också svenska väljare fått uppleva under 2000-talet.
Ta åren 2006–2014, då den borgerliga alliansen styrde under Fredrik Reinfeldts (M) ledning. På agendan stod ett framförhandlat program där punkterna betades av en efter en.
Ta januariavtalet från 2019, där de till synes udda partierna S, MP, C och L styr efter det omdiskuterade 73-punktsprogrammet.
”Intressant nog har utvecklingen under senare år inneburit att länderna har närmat sig varandra”, sammanfattar Åsa von Schoultz.
Ett land måste styras. Även Sverige, även i det nya politiska landskapet. Exakt hur det görs finns nog många svar på.
Klart är att det finnspolitisk pragmatism att hämta i ett grannland i öster.
Gå till toppen