Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Att inte hjälpa IS-barn gör Sverige moraliskt bankrutt.

En kvinna och hennes son i fånglägret Roj i norra Syrien.Bild: Maya Alleruzzo
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Ta hem era medborgare från fånglägren för IS-anhängare i norra Syrien. Utan dröjsmål. Den uppmaningen ger några av FN:s främsta experter på mänskliga rättigheter. I ett brev pekar de nu ut 57 länder som inte har gjort tillräckligt för fångarna i de kurdkontrollerade lägren. Sverige är ett av dessa.
Det är "skammens lista", betonar Fionnuala Ní Aoláin, FN:s rapportör för skydd av mänskliga rättigheter i samband med terrorismbekämpning. Även de som misstänks ha varit delaktiga i terrorsektens avskyvärda brott har rätt till en rättvis rättegång i sina hemländer. Och tusentals av dem som lever i lägren är barn som, trots att de inte gjort sig skyldiga till något brott, straffas hårt för sina föräldrars livsval. Förhållandena i lägren är vidriga, det råder brist på mat och rent vatten. Barn svälter och drabbas av svåra sjukdomar. Brevet beskriver våld, exploatering, övergrepp och levnadsförhållanden som enligt internationell rätt skulle kunna klassas som tortyr.
Medan till exempel Kazakstan har varit bra på att få hem sina medborgare kan detsamma knappast sägas om Sverige. Med undantag av de sju föräldralösa syskon som flögs till Göteborg våren 2019 har svenska myndigheter inte gjort några lyckade insatser för att få hem IS-barn. På en rak fråga från DN svarar Ní Aoláin att den svenska regeringen inte har levt upp till sina åtaganden.
"Ni följer inte internationell lag", säger hon och talar om "moralisk bankrutt" i behandlingen av barnen.
Den kritiken måste svida för regeringen med tanke på dess ambitioner på det humanitära området. Samtidigt som FN:s barnkonvention gjorts till lag har svenska barn lämnats åt sitt öde i lägren i Syrien. Och det duger inte att skylla på begränsade möjligheter att resa mellan länder av smittskyddsskäl. Länder som Finland, Frankrike och Irland har fått hem IS-barn även under pandemin.
Så är det den svenska viljan som brister? Eller saknas förmågan att göra det som andra länder har lyckats med?
Oavsett vilket krävs nu krafttag för att få hem svenska IS-barn – och deras mammor. Dels av humanitära skäl, dels för att undvika att barnen växer upp till en ny generation sekteristiska terrorister.
Tecknen blir allt tydligare på att det kurdiska självstyret börjar mista kontrollen över förhållandena i lägren och uppenbart slipper allt fler av fångarna ut. Det ger skäl att tro att fler IS-kvinnor och barn med tiden kommer att ta sig till Sverige i vilket fall som helst.
Varför då inte försöka se till att de kommer under kontrollerade former? Samhället behöver ha koll på vilka som tar sig hit och möta dem med samlad kraft från berörda myndigheter. Hela ansvaret för att avradikalisera och lagföra IS-anhängare kan inte rimligtvis lämpas över på kurderna. Och i den mån de återvändande är olämpliga föräldrar måste socialtjänsten snabbt gripa in.
Hanteringen är naturligtvis inte enkel, men samhället har de resurser som krävs. Det visar till exempel det nyligen uppmärksammade fallet med en IS-kvinna från Landskrona. När hon återvände till Sverige greps hon redan på flygplatsen. Förundersökningar pågår nu och hennes två yngsta barn har omhändertagits enligt lagen om vård av unga, LVU.
Visst är det ytterst svårbegripligt hur någon frivilligt har kunnat ansluta sig till några av vår tids värsta förbrytare – terrorister som helt öppet hållit kvinnor som sexslavar och skurit halsen av oliktänkande. P1-dokumentären Hennes resa till IS gav häromdagen kuslig inblick i den tidigare IS-kvinnan Saras drivkrafter och tankar. Liksom i hennes frånvaro av skuldkänslor: "Jag har ju inte gjort någonting."
Djupt obehagligt – som så ofta i sammanhanget. Men ett lands förpliktelser utgår inte från känslor.
En medborgare är en medborgare. Och ett barn är ett barn. Sverige måste ta ansvar därefter och få hem svenska IS-fångar – för att sedan möta dem med lag och sociala insatser.
Gå till toppen