Medan prästerskapets styre i Iran, efter Khomeinis maktövertagande, satte skräck i samhället med förföljelse, massavrättningar och offentliga hängningar hördes uppmuntrande röster från andra håll. Till exempel sade Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme (S): ”Iran har byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet. Den åsikten delar alla.” (TT 17/3 1982)

Sedan dess har Sveriges Iranpolitik utgått från samma felaktiga och grundlösa analys utan att lyssna till det vad iranska folket säger. Khomeini kidnappade den folkliga revolutionen som ville ha demokrati och införde istället en brutal islamisk regim.

I 40 år har iranska arbetare, intellektuella, lärare, journalister, kulturarbetare, bussförare, studenter, olika folkgrupper och kvinnor kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter. De har förkastat prästerskapets sharialagar och utmanat den barbariska regimen i Iran, ofta med sina liv som insats.

Idag, den 10 februari, är det 42 år sedan den iranska revolutionen. Sedan dess har regimen i Iran spridit fundamentalistiska och destruktiva värderingar i regionen och i världen.

Vad gjorde västvärlden och Sverige för att stoppa regimens expansiva ideologi som idag har omvandlats till ett rejält hot mot demokratiska länder, däribland Sverige?

Den politik som Palme förespråkade och sedan dess svenska regeringar, oavsett färg, har fortsatt att följa har inte bara misslyckats utan också bidragit till att den iranska regimen utgör ett hot mot demokratiska värderingar.

Varken Carl Bildts (M) täta relation till iranska makthavare eller Stefan Löfvens (S) feministiska delegationsbesök i Iran har stärkt de reformistiska krafterna eller infriat förväntningar om att landet ska bli mer öppet och demokratiskt.

Iran sprider idag en våldsbejakande islamisk ideologi. Den fundamentalistiska regimen i Teheran har sträckt ut sina tentakler mot muslimska länder och samhällen runt om i världen.

Den iranska regimen utgör det primära hotet mot stabilitet i regionen och världsfreden.

I Sverige använder regimen i Iran moskéer och kulturcentrum som en plattform för att sprida sin bakåtsträvande ideologi och sina terroristiska verksamheter.

Sverige har under en längre tid utgjort en grogrund för islamiska extremister. Generösa bidrag till personer eller organisationer kopplade till terrororganisationer och totalitära regimer, som Iran, har medfört att våldsbejakande extremism och islamisk fundamentalism ökat i Sverige under de senaste åren.

Det finns gott om exempel på att regimen i Iran ägnar sig åt terrorism, framför allt i EU. Ett sådant är från förra veckan då en domstol i Belgien dömde en iransk diplomat till 20 års fängelse för terrorism och för att ha planerat ett bombattentat mot oppositionens årliga sammankomst i Paris.

Hotet från Iran är verkligt och allvarligt. Situationen förvärras av västpolitikers och också den svenska regeringens vilja att blidka regimen i Iran till varje pris.

Säpos varning från januari att främmande makter, som Iran, utnyttjar brister i svenskt säkerhetsskydd belyser det allvarliga läget.

Sveriges Iranpolitik, vars grund sägs vara en kritisk dialog och som innebär eftergifter, har på intet sätt varit framgångsrik.

Sveriges Iranpolitik bör läggas om. Grunden måste vara att erkänna och stödja det iranska folkets frihetskamp och strävan för demokrati, något som idag sammanfaller med Sveriges och hela Europas säkerhetsintressen.

Mojtaba Ghotbi, ordförande för FFFI, Förenade föreningar för ett fritt Iran.