Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: När barnlängtan blir business.

Trehundra syskon, kanske fler? Häpet fnitter fastnar i halsen. Utan reglering kan babylycka bli tragedi.

Ingen bulle i ugnen? Barnlöshet kan vara smärtsamt.Bild: Ingemar D Kristiansen
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Längtan är en urkraft, ofrivillig barnlöshet en sorg. Alla andra tycks få barn, som titeln i den nya tv-serien som gör komedi av detta säger: Alla utom vi (Discovery+). Det öppnar för fantasi och företagsamhet. För det finns hjälp att få och en del är varken ovanligt eller märkligt. Adoption. Donerad sperma, också för ensamstående. Äggdonation. IVF-behandling. Surrogatmödraskap.
Men någonstans här anas ett sluttande plan. För där det finns längtan finns det också människor som förstår att göra pengar på detta. Så länge vården inte kan hjälpa fler fortsätter geschäftet.
I den nya romanen Hundparken tecknar Sofi Oksanen, med djupa insikter i det forna Östeuropa, en mörk bild av barnindustrin:
Vackra ukrainska kvinnor i behov av försörjning kan försöka hitta en rik man, slita för en modellkarriär i Paris eller – om de har perfekta arvsanslag och lyckas polera sitt cv – sälja sina ägg till en fertilitetsklinik. En verksamhet med få regler och stora pengar. I Sofi Oksanens berättelse försvinner pengarna någon annanstans, liksom barnen, och kvar står kvinnorna – med sviterna efter hormonbehandlingarna. Fortfarande fattiga.
Nej, långtifrån alla fertilitetskliniker som erbjuder donerade ägg eller surrogatmödraskap verkar i ett korrupt Vilda Östern. Men i Ukraina är detta en miljardindustri som styrs av ukrainsk maffia och ryska oligarker, hävdar Sofi Oksanen, som förvånats över hur liberala lagarna för fertilitetsbehandling är just där.
I våras hamnade den omfattande verksamheten med surrogatmödraskap i rubrikerna när föräldrar på grund av coronan och inreseförbud inte kunde hämta sina barn. Bilder på rader av spädbarn i stora salar kablades ut via nyhetsbyråerna. Personal med munskydd och skyddshandskar matade och bytte på de små. Det liknande en fabrik och framstod som ganska olustigt.
Verkligheten överträffar alltså dikten. Så också på sädesfronten. I Nederländerna visar sig alltför många barn vara halvsyskon – med fler runt om i världen. En man ville ju hjälpa till. Seriespermadonatorn.
New York Times berättar om hur Vanessa van Ewijk, 34 år och singel, ville ha ett barn. Hon behövde en spermadonator och bestämde sig för att inte gå via en fertilitetsklinik, för det hade hon inte råd med. Istället vände hon sig till en sajt där hon föll för en blond musiker i 30-årsåldern, profilen Jonathan Jacob Meijer. Han verkade trevlig och vanlig och rätt och en månad senare träffades de på centralstationen i Haag. Han överlämnade en burk sperma, hon betalade 165 euro och födde sedan en flicka, hennes första barn, och – enligt Meijer – hans åttonde. Två år senare gjorde de om proceduren och hon fick en pojke.
Fast under tiden hade hon blivit kontaktad av en kvinna som också fått mannens barn och den mamman uppgav att en undersökning från landets hälsoministerium visade att mannen hade 102 barn i Nederländerna – och det bara på fertilitetsklinikerna. Alltså utöver privata donationer.
Det är oroande, för barnen riskerar att mötas och få barn ihop, barn med förhöjd risk för ärftliga sjukdomar. Vanessa van Ewijk konfronterade mannen, som medgav att han hade minst 175 barn – kanske fler.
Han menade att han hjälpte kvinnor nå sin dröm. Hon såg en mardröm: Hur berättar man att ens barn kan ha 300 syskon? I Australien, Italien, Serbien, Ukraina, Tyskland, Polen, Ungern, Schweiz, Rumänien, Danmark, Sverige, Mexiko och USA.
Lagstiftningen här har stora revor – dels är den nationell, dels är det svårt att reglera donationer ens i ett land. Det är svårt att stoppa den som vill sprida sin säd.
En holländsk fertilitetsläkare visade sig i hemlighet ha använt egen sperma och avlat minst 68 barn. Riktigt känd blev britten Simon Watson när BBC berättade om honom – och hans då minst 800 barn världen över. Ett barn i veckan är hans takt och på Facebook låter han världen veta om nya barn och graviditeter.
Män somdessa är svåra att stoppa. Frågan är varför någon vill ha så många barn. Ren narcissism? Tre motiv anses gälla för genomsnittsdonatorn: pengar, generositet eller lusten att sprida sina arvsanlag – även om artikeln i NYT också nämner de betalda donationsresorna runt världen.
Lusten att tjäna pengar, att sprida sitt dna eller att hjälpa, helt enkelt, möter barnlängtan.
Sedan fem år har ensamstående kvinnor möjlighet att bilda familj med hjälp av donerade spermier också i Sverige, och slipper åka till Danmark.
Men det är brist på donatorer och väntetiderna ser väldigt olika ut i landet. Ojämlikheten är stor, uppger Femmis, Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation. Kötiden kan skilja sig med över två år beroende på i vilken region man bor. På Sahlgrenska i Göteborg är det tre års kö till behandling och också i Region Skåne växer nu kön.
Tre år. Medan den biologiska klockan tickar.
Femmis föreslår en nationell könscellsbank för att jämna ut regionala skillnader. Den skulle också ge en möjlighet att begränsa det antal barn som en donator ger upphov till. Det låter rätt, men lätt är det inte.
Framför allt måste köerna kortas. När barnlängtan är stark kan regleringar bli ett hinder som rundas. Med stora risker.
Gå till toppen