Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Jag vet inte vad ditt mål var, men din resa är slut nu – du blev 39 år

Ikväll tänder jag ett ljus för dig, Nina. Var du än är så hoppas jag att du har det bra och inte är ensam längre. Du kommer inte att bli bortglömd. Det skriver Rikard Swennergren.Bild: Fredrik Sandberg / TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Nina… Du brukade alltid sitta på stenen vid ändhållplatsen. Andra turen för dagen, in mot centrum, brukade du försöka hinna med. Jag kände dig inte på det personliga planet, men under fyra år så hade vi ändå lärt känna varandra. Det var alltid ett hej på morgonen, några ord mellan varandra innan det var dags att köra. Du pratade vitt och brett om det mesta och hade alltid ett snällt ord att säga. Ibland mådde du inte så bra, och då kunde det bara bli en nick med huvudet, men det var ok det med. Jag förstod tidigt att du periodvis inte mådde så bra och kämpade med dina demoner, du hade det tufft. Jag såg dig aldrig tillsammans med någon, du verkade alltid så ensam, ingen som verkade bry sig om dig.
När man kör en och samma linje i en mindre stad, så lär man snabbt känna de flesta som åker. Jag ska inte säga att man blir som en familj, men man börjar bry sig. Man vet vilka personer som ska åka med vilken avgång, vart de ska, vart de har varit. Man får höra allas historier, glada som ledsamma. När de som brukar åka plötsligt inte kommer på ett tag börjar man fundera, höra sig för med de andra som åker om de hört något, om något hänt?
Jag kör personer till deras dagliga verksamheter, vinkar och tutar på barnen som leker på gården vid dagiset som jag passerar, kör en extra runda med de äldre till affären, så de inte ska behöva gå så långt med sina rullatorer. Jag kör den äldre damen till simhallen och hem igen, osv. Alla har de ett mål med sin resa. Men flera är de som bara åker för att de är ensamma. Det är deras chans att komma ut och prata, se sig om, och få träffa andra människor.
Du var en av dem, Nina.
Jag vet inte vad ditt mål var, men din resa är slut nu.
Idag fick jag reda på att du inte finns mer.
Du blev 39 år.
Det finns så många människor därute som lever i ensamhet, isolerade eller bortglömda av samhället, ung som gammal. Som så desperat söker kontakt och bara vill ha någon att prata med. Bakom varje siffra i statistiken finns en människa.
Nina var en av dem.
I 39 år fanns hon här, levde sitt liv på sitt sätt. Hon förtjänar att kommas ihåg, inte glömmas bort. Hon var en av oss. Kommer någon att besöka hennes grav och sätta en blomma när hon fyller år? Säga hej till henne och tala om att hon inte är bortglömd?
Jag vet inte, men jag hoppas det.
Ensamheten kan vara fruktansvärd, den möter dig som ett tyst mörker när man kommer hem och öppnar dörren. Att vara själv är en sak, att vara ensam en helt annan. Gör vi verkligen vad vi kan för dessa människor, bryr vi oss så mycket som vi egentligen borde? Tar vi oss tid att fundera på vad som ligger bakom människors livsöden?
Man kan inte säga att människor som hamnat fel får skylla sig själva. Ofta finns där förklarliga orsaker. Men finns hjälpen där i den omfattning som krävs?
Från mitt perspektiv upplevde jag inte att Nina fick den hjälpen hon behövde.
Ikväll tänder jag ett ljus för dig, Nina.
Var du än är så hoppas jag att du har det bra och inte är ensam längre.
Du kommer inte att bli bortglömd.
Vi är många på ”din” busslinje som både tänker på dig och kommer att sakna dig, speciellt vi som kör.
Tack för att just Du fanns och vila i frid.
Rikard Swennergren
Gå till toppen