Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Malin Krutmeijer: Man måste få kritisera verklighetsbilden i ”Tunna blå linjen”

Det finns inget oskyldigt med fiktion, det är rimligt att ställa frågor om vad man ser.

Jesse (Per Lasson) vid ett typiskt vardagsärende för Malmöpolisen i ”Tunna blå linjen”.Bild: Håkan Schüler/Anagram
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
En gång i tiden var jag irriterad på hur kvinnliga mordoffer ofta skildrades på film. Jämt skulle de ut på stan, dricka sig fulla, flirta och sedan vingla hemåt ensamma för att längs vägen möta sina banemän. Polisen fann deras kroppar utfläkta med benen lätt isär, nakna eller med kläderna ned- och upphasade på strategiska ställen.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen