Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

kulturTunna blå linjen

Malin Krutmeijer
Man måste få kritisera verklighetsbilden i ”Tunna blå linjen”

Det finns inget oskyldigt med fiktion, det är rimligt att ställa frågor om vad man ser.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Jesse (Per Lasson) vid ett typiskt vardagsärende för Malmöpolisen i ”Tunna blå linjen”.

Bild: Håkan Schüler/Anagram

Annons

En gång i tiden var jag irriterad på hur kvinnliga mordoffer ofta skildrades på film. Jämt skulle de ut på stan, dricka sig fulla, flirta och sedan vingla hemåt ensamma för att längs vägen möta sina banemän. Polisen fann deras kroppar utfläkta med benen lätt isär, nakna eller med kläderna ned- och upphasade på strategiska ställen.

Det är fortfarande ofta så här i kriminalfilm och tv-serier. Man kan nästan betrakta det som ett slags urscen i genren. Intrycket är moralistiskt: så kan det gå när en sexig ung tjej blir full och dessutom får för sig att promenera omkring ensam i natten.

De mest schablonmässiga filmerna och serierna bestraffar så att säga kvinnan genom att låta henne bli mördad, samtidigt som de ojar sig över hur sorgligt det är att det gick såhär. Nu gäller att ta fast ”rovdjuret”, som mördaren gärna kallas om det är en amerikansk produktion. I sanning en dassig dubbelmoral.

Annons

Annons

Hallå, ropar nu någon: det finns faktiskt snygga, lättklädda mordoffer i verkligheten! En annan ropar istället: det är faktiskt fiktion, sluta med feministiska tolkningar av underhållning!

Då svarar jag att det finns väl ingenting oskyldigt med fiktion. Konstnärliga verk kommer till genom att upphovspersonerna väljer form, perspektiv och så vidare. Där finns alltid något slags innebörd. Till och med den uslaste film är åtminstone usel på ett visst sätt. Det låter kanske banalt, men det är helt rimligt att ställa sig frågor om vad det är man hör, läser eller ser. Om ”verkligheten” var en sak och fiktionen en helt annan vore ju fiktionen meningslös.

Jag tar upp de här sakerna med anledning av de diskussioner som förts om tv-serien ”Tunna blå linjen”. Inte minst i Facebookgruppen som Sydsvenskan har initierat om serien återkommer samtal om ifall kritik av serien är detsamma som att ”politisera”.

En del verkar anse att serien på något vis är neutral, just för att den inte vrider och vänder på några direkt brännande frågor. Jag håller inte med. Om man vidgar begreppet ”politisk” till att syfta på något slags samhällsbild, så förmedlar ”Tunna blå linjen” absolut en sådan. Serieskaparna har gjort olika val, som man kan ställa frågor om.

Vad vill ”Tunna blå linjen” berätta genom just polisen? Vad betyder det att serien utspelar sig i Malmö, som är så omskrivet för sin kriminalitet men också för olika skandaler inom poliskåren (registret över romska familjer, inspelade rasistiska utspel i samband med upplopp i Rosengård)?

Annons

Annons

Det uppenbara är att Malmö med sitt rykte är en karismatisk miljö, och poliser på fältet en tacksam dramatisk premiss. De rycker ut på stora och små ärenden, bland rika och fattiga. Genom poliserna får vi se en skärva av samhället, och de är våra ställföreträdare när det gäller att reagera på det.

Nästa fråga är hur detta samhälle ser ut i serien, och vilka huvudpersonernas reaktioner är. Filmskribenten Hynek Pallas menar i en intressant text i Göteborgsposten att ”Tunna blå linjen” fördjupar och aktualiserar en systemkritik och kritik mot poliskåren som funnits i svensk kriminalfilm- och litteratur sedan Sjöwall-Wahlöös dagar.

Det är tankeväckande, men jag har lite svårt att se vad Pallas ser. Jag ser i ”Tunna blå linjen” poliser som kläms mellan regerings- och chefsbeslut högt uppe i hierarkin, och allmänhetens ständiga missnöje. Samhället är på väg åt helvete, och det är inte polisernas fel att mörkhåriga pojkar visiteras orättvist hela tiden. Ingenting är faktiskt deras fel: om de dabbar sig är det för att de pressats för hårt.

Om det finns någon sensmoral i ”Tunna blå linjen” så är det att poliser ”bara är människor” som faktiskt har det jättetufft. Det är vad serieskaparna valde att förmedla, med sin berättelse inifrån poliskåren. Är det verkligen inte politiskt?

Facebookgruppen Snacka om Tunna blå linjen hittar du här.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy