Annons

Annons

kulturSex & Kärlek

Sofia Rönnow Pessah
Jag har ångrat att jag skrev explicit om sex

Det är inte riskfritt för kvinnor att skriva om sexuella relationer – och just därför behövs det. En av fjolårets mest uppmärksammade debutanter svarar i debatten om ”varför kvinnor skriver så mycket om sex”.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Sofia Rönnow Pessah.

Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Annons

Varför skriver unga kvinnor så mycket om sex? Frågan har florerat en bra tid på ett något nedlåtande sätt som stundtals gett skenet av att det enda förlagen ger ut är deprimerande autofiktionskopior av ”Femtio nyanser av honom”. Så är inte fallet. Förra årets kanske mest hyllade roman av en ung kvinna var ”Samlade verk”, som inte nämnvärt befann sig mellan huvudpersonernas lakan. Och på Svensk Bokhandels topp fem-lista året före fanns fyra manliga författarnamn. Men det är klart, kvinnor skriver ibland om sex. Något som män inte verkar göra i samma utsträckning. Är det då ett problem?

Senast att ställa sig den frågan är Sven Anders Johansson i Aftonbladet. Han bedömer att ett av skälen till att ämnet oftare dyker upp bland utgivna kvinnliga författare är att kvinnorna förespråkar det korrekta, medan män vill utforska de mer tvetydiga aspekterna och förnekas plats på grund av sin moraliska grumlighet. Det skulle alltså betyda att böckerna skrivs men inte ges ut.

Annons

Annons

”Unga kvinnor” är ingen homogen grupp. Att påstå att de romaner som utforskar frågor kopplade till sex presenterar en enhetlig moralisk övertygelse är en förenkling av berättelsernas anspråk och innehåll. Kanske finns likheter i att många rör sig kring frågor om frivillighet och dess roll vid övergrepp, men inte i vilka svar som ges. Jag har bland annat svårt att se huvudpersonen i min roman ”Männen i mitt liv” som annat än uppenbart moraliskt tveksam när hon själv gör sig skyldig till sexuella övertramp.

Jag tror inte frågan ”Varför skriver så få män om heterosex?” besvaras genom att se till varför så många kvinnor gör det. Istället tror jag man kommer närmare svaret genom att även ställa sig frågan: varför skriver så få vita om rasism när så många starka romaner ges ut som vittnar om rasismens närvaro i vardagen?

Är det moralism? Jag tror snarare det handlar om att medan historien skrivs av vinnarna, skrivs romaner av de som förlorat något. Att frågan skulle handla om en icke tillåtande utgivning kring tveksam kvinnosyn och manligt navelskåderi känns svårköpt när några av de senaste årens giganter heter Houellebecq och Knausgård.

Bakom idén om att ”den unga kvinnan som skriver om sex” nu är norm gömmer sig en insinuation om att skrivandet av sådana romaner numera är riskfritt. Det stämmer inte. Jag har vid flera tillfällen känt djup ånger över att ha gett ut en roman med explicit innehåll. Jag har nog inte gjort en enda intervju utan en fråga om min roman är självbiografisk, ibland har det förutsatts, och i vissa samtal har det varit tydligt att den som intervjuat mig tyckt synd om mig och den situation jag förutsatts ha befunnit mig i.

Annons

Annons

Att stå ut med en förändrad syn på mig på grund av att ha blandats samman med min huvudperson har varit smärtsamt, men det har också varit en påminnelse om varför den här typen av litteratur behövs och fortfarande utgör allt annat än norm. Hade frågorna dessa romaner utforskar utgjort självklarheter hade de inte behövt skrivas, och inte väckt en sådan igenkänning hos läsarna. Så länge samhället orsakar sår, kommer litteratur som läker att skrivas. Litteratur som det står såväl kvinnor som övriga fritt att skriva.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy