Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Bilder som fler borde få se.

Ravensbrück av Ceija Stojka.
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Bakom sänkta gardiner, bortom insyn, finns en utställning på Malmö konsthall som alla borde se.
Ceija Stojka var lovarirom och överlevde Förintelsen; Auschwitz-Birkenau, Ravensbrück och Bergen-Belsen. Efter befrielsen återvände hon, med de få som fanns kvar i familjen, till Österrike.
När hennes son dog 1979 började hon berätta. I text och bild återger hon om romernas liv i Österrike före Anschluss, om det hårdnande greppet också om romerna efter Nürnberglagarna 1935, om hur de kringresande romerna trängdes ihop och till slut fördes till lägren. Och om förtrycket som fortsätter efter kriget.
Ceija Stojka är autodidakt och bilderna visar ofta världen med barnets blick: naivistiska tablåer om livet före, husvagnarna och hästarna, varje blomma och grässtrå ska med. Så följer lägren med de magra och frusna och de döda i högar. Skräcken.
Som konstnär är hon fascinerande, ofta har berättelser tecknats ner på baksidan av målningarna. Det mest påfallande är ändå att hon inte har något speciellt manér. Det hänger ingen "typisk Ceija Stojka" på väggarna i Konsthallen, utan sinsemellan olika tavlor, hängda såväl kronologiskt som tematiskt så att vinter följer på höst och fångenskap på frihet.
I en monter ligger hennes grafiskt fascinerande anteckningsböcker där orden bygger torn och bokstäverna växer in i trädgrenen – livssymbolen som också får tjäna som signatur på tavlor.
Det här är ett konstnärskap som passar väl i staden med de många nationaliteterna och flyktingarna. Men trots att utställningen redan är förlängd, innan den ens öppnats för publik, är risken stor att få hinner ta del av berättelsen. Synd, för den är relevant för både tiden och staden, för både skolbarn och konstälskare.
Om den smittsäkert kunde visas för publik är inte lätt att bedöma, men Konsthallen är stor. Det finns plats att hålla avstånd. Och frågan är vad som är viktigt, på riktigt.
Gå till toppen