Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Sluta gissa, ta bara SD på orden.

Det är Ulf Kristersson (M) som har ändrat sig.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
När Donald Trump – överraskande – valdes till president 2016 var en förklaring att hans motståndare tog honom på orden, men inte på allvar. Medan anhängarna tog honom på allvar, men inte på orden.
Båda grupperna blev överraskade. Trump skulle tas både på allvar och på orden. Visserligen använder han inte svårare ord än att ett barn förstår, inte längre meningar än en tweet, inte mer komplicerade resonemang än att de går att uppfatta bums. Enkla svar på svåra frågor, populismens kärna. Men orden har tyngd.
Han gör det han säger; walks the talk.
Många republikaner blev snopna. Och det kan många konservativa i Sverige också bli när det visar sig att Sverigedemokraterna gör precis som de säger.
Istället fastnar debatten i förvåning över att Jimmie Åkesson kommer ut som invandringsmotståndare när han på Twitter skriver (18/2) att "Sverige behöver ett totalstopp, för all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning".
Jisses, inte ens Åkesson själv har ju försökt påstå något annat, någonsin. Eller som han själv – påtagligt belåten över uppmärksamheten – kunde twittra:
"Jag förstår — uppriktigt — inte den närmast hysteriska reaktion som mitt uttalande igår om invandring gett upphov till. Jag måste ha sagt samma sak minst tusen gånger, och det var länge sedan det skapade någon vidare debatt."
Han har inte ändrat sig. Det är bara andra som försöker glömma att det faktiskt är just så här han tycker, det är bara Moderatledaren Ulf Kristersson som låter påskina att SD har ändrat sig.
1–0 till Åkesson, alltså.
"Partier gör ofta strategiska överväganden men drivs i slutändan av ideologisk övertygelse. För SD är frågor om svenskhet, svensk nation och kulturell enhet alldeles centrala och överordnade", konstaterar statsvetaren Jonas Hinnfors till TT. Och inte heller det var något nytt, också det har sagts så många gånger förr.
Spelar det någon roll, utöver att Kristersson gör bort sig? Naturligtvis.
Att SD inte bara snackar går ju att se lokalt på flera håll, nu senast i Svalöv, där biblioteket tvingas ta bort regnbågsflaggor och Facebookinlägg med information om hbtq-certifieringen (Aktuella frågor 23/2). Och så var det Hörby och Bromölla och, inte minst, partiets skyltfönster Sölvesborg. Det är så tydligt att SD håller hårt på alternativhögerns kungstanke om att politiken ligger nedströms från kulturen. Att det är genom kulturen samhället förändras.
Det borde intressera Moderaterna och Kristdemokraterna, men dessa visar inget större intresse i kulturfrågor – skulle de samarbeta med SD är det inte svårt att gissa vem som fick hålla i den ratten.
Men SD nöjer sig självfallet inte med att plocka bort regnbågsflaggor. Häromdagen slog den ekonomiskpolitiske talespersonen Oscar Sjöstedt i Dagens industri fast att SD kräver inflytande över hela statsbudgeten för att släppa fram en ny Moderatledd regering. Att göra upp om enskilda delar räcker inte.
"Budgeten är så beskaffad till sin natur att antingen är man överens om allting eller ingenting”, säger han och fortsätter: ”Vi måste bli överens om hundra procent, annars är vi överens om noll procent.”
Åkesson inflikar visserligen att det inte är tid för ultimativa krav. Men SD tänker inte lägga sig platt för M och KD. Att det ens behöver sägas. Varför skulle partiet göra det? Det är klart att stöd kostar och att SD, som alla andra, vill genomdriva sin politik.
Den långsiktiga ideologiska ambitionen är en ideologisk förskjutning, bort från den liberala demokrati och öppenhet mot världen som är Sveriges.
Ulf Kristersson påstod nyligen hos Anders Holmberg i SVT:s 30 minuter att SD har ändrat sig. De värderingar som han för bara två år sedan gjorde till den röda linjen för Moderaterna var plötsligt som bortblåsta.
”Jag vill inte förhandla med Sverigedemokraterna för att jag i grund och botten inte tror att jag delar många av de värderingar som Jimmie Åkesson står för", sade Kristersson före valet: Sverigedemokraterna ”skyller alla Sveriges problem på invandringen, de uttrycker sig gång på gång rasistiskt och de hyllar ledare som ifrågasätter den demokratiska grunden för Europa”.
Idag tycker Kristersson att det visst går att samarbeta och kallar SD en "konstruktiv kraft". Men det är inte SD som har ändrat sig. Det är M, makthungern får kompassnålen att snurra.
Ännu är inget för sent. Nu kan Moderaterna – och förvisso också KD – välja. Vill de samarbeta med ett högernationalistiskt parti som ser liberalismen som sin politiska fiende så är det bara att slå till. Men då får de ta hela SD-godset i båten och försöka ro det i land. SD har – åter en gång – gjort helt klart att partiet inte accepterar lite smågodis som tack för hjälpen.
Moderaterna kan förvisso göra detta, men får inte föra sina väljare bakom ljuset och låtsas att SD är något annat än det är. Också Moderaterna måste ta Sverigedemokraterna både på allvar och på orden.
Gå till toppen