Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Alliansfriheten i evighet, amen? Tryggare kan det bli.

Ann Linde (S) under onsdagens utrikesdebatt.Bild: Henrik Montgomery/TT
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Onsdagens utrikesdeklaration i riksdagen började faktiskt på inrikesplan. I år är det hundra år sedan allmän och lika rösträtt utövades för första gången i ett svenskt riksdagsval, påminde utrikesminister Ann Linde (S):
"Politik spelar roll."
Men på många håll verkar detta faktum inte till förmån för demokratin. Auktoritära krafter har stärkts och det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde har trendmässigt försämrats. Därför sker nu en historisk upprustning av totalförsvaret liksom fortsatta satsningar på att fördjupa landets försvarssamarbeten. Men den säkerhetspolitiska linjen ligger fast, underströk Linde.
"Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa."
Så brukar det låta, men formuleringen väckte ändå lite extra debatt i kammaren i år. En riksdagsmajoritet beslutade i december att uppmana regeringen till en så kallad Natooption. M, KD, C, L och SD ställde sig bakom den linjen – utan att för den skull vara eniga i frågan om framtida svenskt Natomedlemskap. En option vore bara en markering av att inträde i försvarsalliansen ses som ett alternativ, till exempel om säkerhetsläget snabbt skulle försämras.
På motsvarande vis har Finland länge haft dörren till Nato på glänt och därtill slipat ned tröskeln genom att utreda vad ett medlemskap skulle innebära för landet. Men i Sverige är frågan alltjämt för laddad för att regeringen ens ska ta upp den till saklig diskussion. Linde säger blankt nej till en Natooption och betonade under debatten i kammaren att det är regeringen som avgör frågan.
Så är det förstås, men som Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren påpekar har regeringen också ett ansvar för att se till att säkerhetspolitiken är brett förankrad.
"Det är oansvarigt av en minoritetsregering att driva en säkerhetspolitisk linje som saknar stöd i parlamentet", sade hon i riksdagen.
Tillsammans med Moderaterna efterlyser Centern nu partipolitiska överläggningar om säkerhetspolitiken, men Linde verkar inte ens se något utrymme för detta.
"Att signalera till omvärlden att vi nu överväger medlemskap i Nato, det vore en definitiv förändring av vår linje och oansvarigt", sade utrikesministern under debatten.
Som om det inte länge sänts tydliga svenska signaler om ett successivt närmande till försvarsalliansen.
Sverige har under de senaste fem åren tecknat ett tjugotal avtal om ökat försvarssamarbete med andra länder. Femton av dessa har slutits med Natomedlemmar. Och tidigare i veckan övade amerikanskt stridsflyg, med eskort av svenska Gripenplan, bombfällning över svenskt territorium. Naturligt nog – Linde framhöll själv i utrikesdeklarationen hur viktigt det är för säkerheten med en stark transatlantisk länk.
Det säkerhetspolitiska mantrat var alltså detsamma ändå: alliansfriheten i evighet, amen.
Men nog blir det trovärdigare – och bättre inför framtiden – om även Sverige slår in på den finska vägen, villkorslöst utreder vad ett Natomedlemskap skulle innebära och markerar att det finns med bland valmöjligheterna på sikt.
Som Linde också krasst konstaterade i talarstolen fortsätter Ryssland att bryta mot folkrätten och underminera den europeiska säkerhetsordningen. Väldigt lite talar i dagsläget för att den säkerhetspolitiska utvecklingen plötsligt skulle vända och börja gå åt rätt håll.
I detta läge vore det tryggare med en Natooption än en försäkran om alliansfrihet som ekar allt ihåligare och saknar majoritetsstöd i riksdagen.
För Linde har naturligtvis rätt:
Politik spelar roll.
Gå till toppen