Annons

Annons

kulturTunna blå linjen

Ida Ölmedal
Malmöbilderna i ”Tunna blå linjen” blir en flykt tillbaka till verkligheten

Tack, alla ni som lyser upp vårvintern i Sydsvenskans tv-cirkel!

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Drömmen om den gamla vardagen? Sara (Amanda Jansson) och Leah (Gizem Erdogan) på en covidfri utekväll i ”Tunna blå linjen”.

Bild: Håkan Schüler

Annons

De står och pustar ut i solen på Drottningtorget när det till slut far ur honom:

”Jag är så jävla kär i dig, men det visste du väl redan, eller hur?”

Repliken i femte avsnittet av ”Tunna blå linjen” måste vara en av årets mest förlösande. När poliskollegorna Magnus och Sara flirtat, tjafsat och stöttat varandra en halv säsong känner man som tittare att spänningen i bröstet blivit ens egen. Känslan måste ut! Någon måste bara säga det!

Magnus kärleksförklaring leder just nu omröstningen om seriens bästa replik i Sydsvenskans tv-cirkel ”Snacka om Tunna blå linjen” på Facebook. I gruppen samlas redaktionsmedarbetare och läsare för att diskutera den uppmärksammade Malmöserien. Och diskussionen går varm. 77 nya trådar och drygt 1 600 kommentarer har det blivit bara senaste veckan.

Annons

När jag läser inläggen slår mig en sak: det är vardagen som sätter känslorna i gungning. Många har fäst sig vid verklighetstrogna biroller, som den härligt snackiga Babben eller polischefens rebelliska dotter Siri. De känns bekanta, precis som Drottningtorget i solen. Själv har jag fantiserat om att få hänga med Leah på Kaffebaren på Möllan.

Annons

Att låta sig uppslukas av ”Tunna blå linjen” kan, inte minst för en Malmöbo, kännas som pandemins variant av eskapism, en flykt tillbaka till verkligheten. Den då man kunde dricka öl till sent på nätterna med en ny vän eller sjunga i kör tätt intill varandra eller – som i veckans avsnitt – gå upp i euforin på en gatufest. Att skvallra om fiktiva karaktärer – ska Magnus och Sara få varandra till slut? – blir lite av en ersättning när det egna sociala livet blivit torftigt på nyheter.

Fast min personliga favoritdiskussion i tv-cirkeln handlar om språk.

”Det känns som att vi behöver reda ut den här frågan”, skriver en tittare halvvägs in i säsongen, och fortsätter: ”Vad betyder ’balle’ för dig?”

För en skåning är bakgrunden till frågan uppenbar. I en humoristisk scen har en Malmökvinna försvarat sitt högljudda sexliv med att hon fått ”balle på djupet”. Vilket för lokalt rotade tittare leder till fysiologiska bryderier. Majoriteten i gruppen – även här blev det omröstning – anser att ”balle” inte betyder det manusförfattaren avsåg, istället leder förslaget ”den övre köttiga halvan” på rumpan.

Annons

Åsikterna skiftar i gruppen – inte minst bränner det till när seriens kopplingar till verkligheten kommer på tal. Det handlar om berättarteknik och perspektivval. Ställer serien sig på maktens sida när samhällsorättvisor som rasprofilering skildras ur polisens synvinkel? Kan det tvärtom ge en intressant psykologisk inblick? Eller är det helt enkelt ett konstigt krav på en fiktiv serie att den ska spegla så många verkliga erfarenheter som möjligt? En debatt som på olika sätt har tagits vidare och fördjupats på kultursidorna av tidningens skribenter Elina Pahnke (”Tunna blå linjen får oss att ursäkta polisbrutalitet”), Malin Krutmeijer (”Man måste få kritisera verklighetsbilden i Tunna blå linjen”) och Joakim Palmkvist (”Tunna blå linjen får mig att tänka på första gången jag blev pistolhotad”).

Annons

Annons

Jag blir, som ni kanske märker, på gott humör bara jag tittar in i gruppen. Det är som en stor coronasäker bokcirkel, nyfiket och lagom nördigt ledd av kulturredaktionens ”Tunna blå linjen”-fantast Maria G Francke.

Den får mig också att tänka på hur spännande det är att göra kulturjournalistik tillsammans med er läsare. Just kulturjournalistiken som genre lämpar sig ovanligt bra för dialogformen. De frågor en kulturredaktion oftast sysslar med är sådana där det inte finns rätt eller fel svar, bara mer eller mindre underbyggda tolkningar och perspektiv: Hur ska man förstå den här scenen? Är den bra eller dåligt berättad? Vad anspelar den på? Vad gör den med oss? Och så vidare. 
Där kan sakkunniga kritiker och journalister möta andra tittare och tillsammans hitta vad som är intressant och relevant.

Alltså: Tack, alla ni läsare som bidrar i Sydsvenskans tv-cirkel och lyser upp denna pandemivinter! Och några av er som inte är med kanske vill ge det en chans? Vem vet, möjligen har vi en ny favoritreplik efter veckans avsnitt? Samtalet fortsätter!

Gå med i gruppen här.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy