Aase Berg har alltid haft en fot i djurriket. Från den mörka prosalyriska debuten ”Hos rådjur” (1997) via harpaltar och mammutar, kacklande hönskörer och essäistiska ugglor till den strandade val som figurerar i öppningsscenen i nya boken, ”En uppblåst liten fittas memoarer”.

Mest central är nog ändå örnen, bokens jagberättare, som med sitt von oben-perspektiv och sin knivskarpa syn överblickar Aases liv från "det lilla skogstrollet" på omslaget till idag. Den kan tänkas symbolisera den allvetande berättaren, men också författarens hybris. Örnen är en kunglig rovfågel som står över allt och alla.

Sen har vi förstås katten – via de nio liv som tilldelas författaren, och som i dessa memoarer betas av ett efter ett. Och så slutligen gnuerna, ”den räddhågsna flocken av gräsätare som vill förgöra fritt flygande väsen”. Aha, anar ni en antagonism? (Flocken mot den enskilda individen. Den osjälvständiga massan mot fritänkaren. Geniet.) Jag återkommer till den. Här finns också flera djur, mytologiska väsen och valfrändskaper att tillgå. För att inte tala om litteratur. Det är alltifrån Virginie Despentes och Suzanne Brøgger till Henrik Ibsen och Strindberg.

En feministisk figur som Aase Berg sjösatte i sin förra bok var haggan, ett misshagligt och oinställsamt kvinnoväsen som gjorde upp med såväl patriarkatet som Daddy's girl-figuren: förövarkultur å ena sidan, medberoende å den andra.

Haggan finns förstås med på ett hörn här också. Men framför allt har Berg snott det mysiga misogyna uttrycket ”en uppblåst liten fitta” från Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig" och gjort det till sitt. Memoargenren, som är en traditionellt manlig historia, har nu kapats av en kvinna med hybris.

Memoar förresten. På bokomslaget står det roman. Och på baksidan beskrivs den här boken istället som en självhjälpsbok för kvinnor med alldeles för bra självförtroende.

Detta ska delvis förstås som en ironi, för om det är något Berg dissar så är det självhjälpsböcker och mindfulness. Hyckleri, förljugenhet. Det som får människor (gnuerna) att stanna kvar i sin vingklippta tillvaro. Det alldeles för goda självförtroendet är däremot alldeles sant. Det är sådant som en kvinna får betala för. Och även hennes barn som är uppfostrade att vara fria. Det kan leda till hård repression från samhällets sida. Mobbning, utfrysning, sexuellt våld.

Mot allt detta protesterar Aase Berg genom hela det litterära projekt som började med diktsamlingen ”Hackers”. Till formen är boken väldigt lik ”Haggan”. Det är korta, förtätade prosastycken på en eller ett fåtal sidor försedda med rubriker som ibland är lite väl fyndiga och tillskruvade.

Allt är potentiellt betydelsebärande och läsaren får aldrig riktigt vila. Varken i kronologiskt berättande eller tomma transportsträckor.

Att författaren har en bakgrund i surrealistgruppen känns ytterst relevant, och kanske är det denna djupa åder som gör att hon skriver som ingen annan författare jag känner. Såväl som poet som kritiker och prosaist. Såväl stilistiskt som i ton och tilltal: there can be only one Aase Berg.

Detta är på gott och på ont. Och lika mycket som jag gillar Bergs poesi när den är dov och mörk och bultande, associativ och öm, så blir jag lite trött när det svämmar över såhär. Men främst är det författarens trotsiga tonfall och stridslystna utgångspunkt som går mig på nerverna. Krossa patriarkatet – absolut. Men vad är poängen med att häckla folk med carpe diem-tavlor?

Gnuflocken kommer ändå aldrig att lyssna. Mu, mu.