Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Elin Henriksson: Deras trygga rum gör mig otrygg.

Malmö universitet vill ha ett ”studentaktivt och kritiskt lärande”. Det betyder inte att de måste göra som studenterna vill.Bild: LUDVIG THUNMAN
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Under min utbildning har jag ett flertal gånger haft en klump i bröstet när jag suttit på föreläsningar. Ibland har tårar bränt bakom ögonlocken. Vissa gånger har obehagskänslorna hängt i under en hel dag, eller längre än så.
På psykologutbildningen har vi haft många upprörande föreläsningar och en del av oss har garanterat personliga erfarenheter av de hemskheter vi pratat om. Kanske har någon själv blivit våldtagen, säkert har några närstående som tagit sitt liv. Minnen väcks till liv när dessa tragiska företeelser kommer på tal.
Borde mina föreläsare därför ha undvikit ämnena? Skulle föreläsaren som berättade om sexuella övergrepp mot barn bett oss att googla tecken på att ett barn blivit utsatt eftersom listan, även om det bara var ord, fick mig att vilja blunda och hålla för öronen? Skulle vi ha haft en teoretisk diskussion om pedofili istället för att se en dokumentär om en förövare? Borde vi aldrig ha pratat om krigstrauman?
Enligt logiken om ”trygga rum”, som väckts till liv genom debatten om sexologiutbildningen på Malmö universitet, ska sådant som kan få studenterna att känna obehag undvikas. I det aktuella fallet tyckte studenterna att föreläsaren, Mariah Larsson, borde avstå från att visa rasistiska stereotyper, bland annat för att det kunde vara obehagligt för de i rummet som upplevt rasism.
Det är en märklig logik. Som många andra kvinnor blir jag upprörd av att höra om kvinnovåld, men inte på den föreläsare som berättar om det. Även om det råkar vara en man som inte delar min identifikation. Det finns en osund idé, som sträcker sig bortom identitetspolitiken, om att allt som gör ont ska undvikas. Som om det vore farligt att känna ilska eller sorg.
Livet gör ont ibland. Det går inte att skydda sig emot, men svåra känslor går över. Det farliga är om vi inte kan prata om det som är svårt.
På sexologiutbildningen ska en grupp studenter ha tagit på sig uppgiften att påpeka när de tycker att kurskamrater och föreläsare uttrycker sig rasistiskt och diskriminerande. Det låter inte som ett tryggt rum i mina öron. Att de är noga med att påpeka att de inte sagt att Mariah Larsson är rasist, utan att hon uttryckt sig rasistiskt hjälper inte mycket. Orden är hårda nog för att få andra att tveka innan de öppnar munnen på ett seminarium.
Studenterna menar nu att problemet handlar om långt mer än den enskilda föreläsningen och att de upprepat har lyft bristen på postkoloniala perspektiv och normkritik. De är missnöjda för att universitetet inte accepterat deras förslag på föreläsare och kurslitteratur och anser att det inte lever upp till sin princip om ”studentaktivt och kritiskt lärande”.
Men att bjuda in studenterna till samtal är inte detsamma som att förpliktiga sig att göra som de vill. På min utbildning har en del velat ha mer klassperspektiv, andra har saknat föreläsningar om religion och hederskultur. Det har framförts och universitetet har lyssnat. Men sedan är det ledningens beslut vad som är viktigast att hinna med.
Ett tryggt rum är inte en plats där inget obehag väcks och alla får sina behov tillgodosedda. Ett tryggt rum är en plats där var och en känner sig fri att prata och pröva tankar utan att väga varje ord på guldvåg av oro för att det ska misstolkas.
Gå till toppen