”I mitt hus där jag bor hinner liken ruttna”, sjöng Thåström långt innan Erik Gandini frågade sig varför i filmen ”The Swedish theory of love” från 2016. Sverige är det land i världen som har flest ensamhushåll och – så lyder Gandinis teori – staten splittrar här sin befolkning i isolerade, deprimerade atomer utan band till varandra. Dokumentären är oförutsägbar och snyggt gjord, men Gandini har med rätta kritiserats för att slött härleda döden i ensamma lägenheter till välfärdsstatens frigörelse av individen – framför allt kvinnan – ur familjens och släktens bojor. I filmen nämns exempelvis inget om den ekonomiska politikens roll, om hur nyliberalismen rivit sönder Sverige, eller om att kollektivismen kommit att utraderas i valfrihetens era. Finns det kanske en koppling mellan den utbredda isoleringen och de sedan 1980-talet ökande klyftorna? Hur det än må vara med den saken: ryktet om svenskarnas kyla och svårigheten för nyanlända att komma i kontakt med dem är inte nytt.