”Det bästa sättet att hantera något, vad det än är, är att skämta om det”, säger Soran Ismail i den uppmärksammade SVT-dokumentären ”Persona non grata”. Den skildrar hans tillvaro sedan Metoo-hösten 2017 då han anklagades för våldtäkt och sexuella övergrepp och hastigt lämnade offentligheten. Men dokumentären är uppenbarligen också en språngbräda för Ismails planerade comeback. Här presenteras ett embryo till standupshowen ”En känd komiker”.

I en scen sitter han och bollar skämt med kompisarna och kollegorna Måns Möller och Özz Nûjen. ”Där finns ju comedy, att du är Sveriges sämsta mediehanterare”, säger Måns Möller med tillkämpad entusiasm. Sällan har väl ett spånmöte varit mer plågsamt att titta på. Ismail sitter och fipplar med sina post it-lappar och ser förvirrad ut.

Vilket kanske inte är så konstigt om man betänker hans år av eremitliknande tillvaro. Standup handlar ju, i högre grad än de flesta andra konstformer, om att interagera med andra människor.

Frågan är om det kan ta sig. Kan ”En känd komiker” efter ett visst slipande och nötande bli Soran Ismails väg tillbaka till scenen och offentligheten?

Han skulle i så fall inte vara den första manliga komikern att återvända efter anklagelser under Metoo.

2019 släpptes den amerikanske komikern Aziz Ansaris ”Right now”. Under Metoo anklagades han av en kvinna för att ha försökt pressa henne till sex under en dejt, något han berör i framför allt början och slutet av showen. Och han gör det på ett mycket samtida vis: han kliver ur komikerrollen, spänner sina rådjursögon i publiken, säger (utan att bekräfta anklagelserna) att den gamle Aziz är död och att han börjat leva mer i nuet. Han har med andra ord företagit en ”personlig resa” och det är uppenbart att publiken i Brooklyn, där showen är inspelad, har förlåtit honom – liksom Netflix som strömmar showen.

En som har tacklat sin comeback på ett lite annorlunda sätt är Louis CK, fram till hösten 2017 en av världens mest uppburna standupkomiker. Då anklagades han för att ha onanerat framför flera kvinnor. Han erkände, sa att han skulle vara tyst ett tag och ”lyssna”. Det höll i sig i åtta månader. Sedan började han göra oannonserade gig på olika klubbar. När några skämt om asiater, skolskjutningsoffer och ickebinära (han ska ha sagt att han vill tilltalas ”där” eftersom ”jag identifierar mig som en plats och den platsen är din mammas fitta”) läckte ut blev kritiken massiv.

Men Louis CK har knappast varit främmande för tabubelagda ämnen tidigare. Tvärtom har de alltid varit en del av hans högt skattade repertoar. Det visar hur viktig avsändaren är för hur skämt uppfattas. Tidigare gillade många Louis CK just för att han vågade rikta ljuset mot sina mindre smickrande sidor. ”Han vet att han är fruktansvärd, tänkte vi, så han måste på något sätt vara en av de goda”, skrev skribenten Scaachi Koul på Buzzfeed News. Men efter hösten 2017 var det förstås svårt att inte tolka hans flitigt återkommande runkskämt i ljuset av vad han gjort i verkliga livet. Nu framstod de snarare som ett slags täckmantel för hans beteende.

Om Louis CK var en av de allra mest omhuldade komikerna före Metoo så har Hannah Gadsby varit den mest älskade efter. Den australiska komikerns show ”Nanette” lades upp på Netflix sommaren 2018 och hyllades snabbt som den mest intressanta på decennier. Det är en show väldigt i fas med Metoo-eran, där offren gör sina röster hörda. ”Nanette” är ett slags essä om standup där hon på metanivå plockar isär skämtandets mekanik och psykologi. Hennes tes är att skämt döljer snarare än avslöjar saker, och nu vill hon berätta snarare än skämta bort sin historia: om homofobin hon mötte i Tasmanien när hon växte upp.

I Sverige har Mia Skäringer gjort braksuccé med showen ”No more fucks to give” som också tydligt har Metoo som fond.

Standup handlar, som Gadsby är inne på, i mångt och mycket om att bygga upp en nervös energi hos publiken och sedan skruva på ventilen. Gadsby leker mycket med detta i sin show; vid något tillfälle säger hon uttryckligen till publiken att hon vägrar erbjuda den befrielsen.

Men även om ”Nanette” är konstnärligt intressant på flera vis så har den också avfärdats som mer Ted Talk än standup.

Och det finns trots allt en del människor som fortfarande går på standup för att få garva. Som tycker att en komikers främsta uppgift är att låta dem göra just det, genom att tänja på gränser och utmana tabun. ”Louis CK har alltid varit galen. Det är sådan han är. Det är därför människor älskar honom. Vi vill inte att han ska förändras”, som ett av hans hardcorefans sa till Los Angeles Times häromåret.

Nej, det är nödvändigtvis ingen nackdel att vara lite lagom skandaliserad som komiker. Elefanten i rummet kan bidra till att skapa en elektrisk stämning. När Louis CK kliver ut på scenen i ”Sincerely”, hans första soloshow efter Metoo, räcker det att han säger ”Hur har era senaste år varit?” för att publiken ska brista ut i ett kollektivt befriande asgarv och vara med på banan. Alla som väntar sig en innerlig avbön kommer att bli besvikna.

När jag intervjuade komikern Kristoffer ”K” Svensson, som straffade ut sig från offentligheten 2015 efter att i en livesänd podd ha hotat Åsa Linderborg med sexuellt våld, pratade han om vilka ”fina scenögonblick” han hade kort efter skandalen: ”Sådana spänningar i rummet. Varje ord man sa betydde något.” Några månader senare gjorde Kristoffer Svensson sin första soloshow, som för övrigt också heter ”Persona non grata”, där han på ett självironiskt sätt tog upp ”Kringlan-gate”. Skandalen markerade en ny era i hans karriär: från att ha jobbat för SVT och Sveriges Radio började han nu ta betalt direkt från sina möjligtvis något färre men inte direkt mindre lojala fans, som kanske inte tyckte att det han gjort var lämpligt men fann drevet oproportionerligt och därför ställde sig bakom honom.

Louis CK har gjort en liknande positionsförflyttning. Till skillnad från Aziz Ansari har de stora tv-bolagen brutit med honom. Och han har bytt Madison Square Garden mot mindre arenor. Men CK var tidig med att kommunicera direkt med sina fans digitalt och den nya showen ”Sincerely” säljer han för 8 dollar på sin hemsida.

Så var hamnar Soran Ismail i allt detta? Det finns en del som talar emot honom. Dels är anklagelserna mot honom – som visserligen är avskrivna rent juridiskt men kvarstår i sociala medier – betydligt allvarligare än dem som riktades mot Aziz Ansari och Louis CK. Eller mot Kristoffer Svensson för den delen, som ”bara” framförde verbala hot (I ”Persona non grata” skämtar han om att det han gjorde var på gränsen mellan ”jättedumt och oförlåtligt”).

Dels kan man fråga sig vilken publik han ska vända sig till nu. Man skulle kunna säga att Soran Ismails tidigare upphöjda position i offentligheten byggde mer på att han sa rätt saker än roliga saker. Han har prisats för sitt jobb för ”tolerans” och ”dialog”. Och den dörren lär väl vara stängd ett bra tag framöver.

Återstår då att försöka vara så pass rolig att han kan flytta den oerhört tunga elefant som kommer stå i rummet när han uppträder.

”Jag fattar att ni alla undrar”, säger Soran Ismail inför en testpublik i SVT-dokumentären ”Persona non grata”. Efter en konstpaus fortsätter han: ” ... var jag har köpt min tröja. Det är H&M”. En olidlig tystnad sänker sig över lokalen. ”Kommer det här bli kul?” säger han sedan utan att besvara sin egen fråga. Men av publikens reaktioner att döma: nej, inte särskilt. Det hela utvecklar sig till en plågsam skämtbefriad monolog snarare än en standupshow, och han framstår inte alls som en kille som hanterar livet med humor. I hela dokumentären lyckas han prestera ett fungerande skämt: om att han alltid förväxlats med Özz Nûjen, men att det är först på sistone som han glatt sig åt det.

Tråkigt nog har Aziz Ansari redan gjort ett liknande skämt i ”Right now”, om att han brukar blandas ihop med Hasan Minhaj och gärna skyller på honom när Metoo-anklagelserna kommer på tal. Och är det något som är oförlåtligt att göra som komiker så är det att sno andra komikers skämt.