Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johan Söderman: Gangsterrappen provocerar – och måste få göra det i ett demokratiskt samhälle

När en ny generation gör revolt mot sina föregångare säger det något om hur hiphoppen blivit en etablerad konstform, skriver professor Johan Söderman.

Yasin fick pris som årets bästa hiphop-artist och årets bästa artist på P3 Guld-galan i mars.Bild: J wills
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Under de två senaste åren har den svenska gangsterrappen med jämna mellanrum debatterats. Senast med anledning av att rapparen Yasin Byn blev årets artist vid P3 Guld-galan samtidigt som han sitter häktad misstänkt för människorov. För den svenska hiphoppen är gangsterrap en relativt ny företeelse, och den bryter distinkt mot den tidigare svenska hiphoppen som på grund av sitt ofta socialpolitiska budskap rentav kallats ”folkhemsrap”. Internationellt är gangsterrappen och debatten om den dock inget nytt under solen. Redan på 90-talet skapade artister som NWA liknande moralpanik i USA. 2018 lyssnade jag på en föreläsning med en representant från den danska musikbranschen som initierat berättade om en ny våg av gangsterromantiserande hiphop i Danmark. Han hade sökt efter liknande artister i Sverige utan att hitta några, något han fann så pass märkligt att den enda givna slutsatsen var att den svenska yttrandefriheten hade lägre takhöjd än den danska.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen