Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”USA måste samarbeta med Kina om klimat och pandemier, samtidigt som man kritiserar brott mot mänskliga rättigheter”

En ledare bedöms inte uteslutande utifrån sin karaktär och sina avsikter, utan också efter hur väl hen förstår att lansera värderingar i olika sammanhang. Hittills har Joe Biden klarat det testet bra. Det skriver Joseph S Nye, professor vid Harvarduniversitetet och författare.

Under sin tid som vice president besökte Joe Biden 2013 Kina och hade möte med landets president Xi Jinping.Bild: Lintao Zhang
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Under sin långa karriär i USA:s senat blev Joe Biden känd för åsikten att stöd till mänskliga rättigheter är ett mål i amerikansk utrikespolitik. Som USA:s nye president är det upp till bevis.
Utrikespolitik innebär jämkningar på många olika områden som säkerhet, ekonomiska intressen och andra värden. I fråga om mänskliga rättigheter anklagas den som kompromissar ofta för hyckleri eller cynism.
När den saudiske journalisten Jamal Khashoggi 2018 mördades på Saudiarabiens konsulat i Istanbul, Turkiet, kritiserades USA:s förre president Donald Trump för att strunta i klara bevis för att ett brutalt brott begåtts, eftersom han hellre ville behålla goda förbindelser med den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman.
Till och med den konservativa tidningen Wall Street Journal skrev i en ledare att ”ingen president, inte ens hänsynslösa pragmatiker som Richard Nixon och Lyndon Johnson, skulle ha formulerat ett offentligt uttalande som Trumps, utan ett enda ord om USA:s grundläggande värderingar och principer”.
Enligt Trump var tillgång till olja, vapenförsäljning och stabiliteten i regionen viktigare nationella intressen än amerikanska värden och principer. Men att stå upp för mänskliga rättigheter visar världen vilka amerikanerna är. Det ökar USA:s mjuka makt och möjligheten att nå dit man vill genom attraktion istället för med tvång eller mot betalning.
Kompromisser krävs för att avväga utrikespolitikens olika intressen och de utlöser ofta kritik. Under presidentvalskampanjen 2020 kritiserade Biden president Trump för att blunda för kronprinsens roll i mordet på Khashoggi. Som nyvald president såg Biden till att chefen för den nationella underrättelsetjänsten offentliggjorde en tidigare hemligstämplad rapport som lade skulden för mordet på kronprinsen, förbjöd 76 saudier att vistas i USA och begränsade möjligheten för Saudiarabien att använda vapen som USA exporterat i kriget i Jemen.
Många av Bidens anhängare tyckte att han borde ha gått längre och gjort klart att USA framöver inte tänker ha med kronprins Salman att göra. På så vis skulle USA pressa Saudiarabiens kung att utse en annan kronprins, trots att många experter anser att den sortens regimförändringar ligger utanför vad USA kan påverka.
Till skillnad mot Trump framhöll Biden alltså USA:s värderingar, men ifrågasattes för hur han balanserat olika intressen. Bidens politik gentemot Kina har mött liknande reaktioner.
Biden har sagt att president Xi Jinping ”inte har ett uns demokrati i kroppen”, och när USA:s utrikesminister Antony Blinken och den nationelle säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan träffade sina kinesiska motsvarigheter i Anchorage i Alaska, kritiserade de Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna i Xinjiang och förtrycket av demokratiförsvarare i Hongkong. När det gäller Ryssland har Biden stött ett uttalande om att president Vladimir Putin är en mördare.
Men när det sedan blev dags att bjuda in till USA:s toppmöte om klimatet, stod såväl Putin som Xi på gästlistan (medan Saudiarabiens inbjudan skickades till kungen och inte till kronprisen). Ska det uppfattas som hyckleri eller som en realistisk insikt att klimatförändringarna är ett mycket allvarligt hot mot mänskligheten som kräver samarbete mellan dessa länders regeringar?
Kina är idag det land i världen som släpper ut mest växthusgaser och Saudiarabien har världens största förråd av kolväten. Utan dessa båda länder kan klimatproblemen inte lösas. USA måste förstå att utöva makt både tillsammans med och över andra länder, alltså samarbeta med Kina om klimat och pandemier, och samtidigt kritisera brott mot mänskliga rättigheter.
Hur går det att veta om landets ledare fattar bästa möjliga moraliska beslut? Ett sätt är att mäta avsikter, medel och konsekvenser mot tre olika utrikespolitiska förhållningssätt: det realistiska, det liberala och det kosmopolitiska, i den ordningen.
Den första frågan är vad som realistiskt kan uppnås. Inom det möjligas ramar bör USA hävda sina intressen på det sätt som ger största möjligheter att lyckas. Bortser man från vad som är realistiskt, lär man snabbt tvingas inse att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.
USA:s presidenter har genom tiderna inte haft samma strävan efter rättvisa internationellt som i inrikespolitiken. I Atlantdeklarationen 1941 mellan USA och Storbritannien – grundläggande för den demokratiska världsordningen efter andra världskrigets slut … fastslog Franklin D Roosevelt och premiärminister Winston Churchill sina länders gemensamma strävan efter frihet från nöd och fruktan.
Men Roosevelt försökte aldrig genomföra sin nationella New Deal internationellt. Även filosofer som John Rawls ansåg att FDR:s teori om rättvisa bara kunde tillämpas på det amerikanska samhället, trots att han samtidigt argumenterade för att demokratiska stater har förpliktelser utanför det egna landets gränser. Enligt Rawls innebär det hjälp till och respekt för institutioner som garanterar fundamentala mänskliga rättigheter, samtidigt som människor, i många sinsemellan mycket olika samhällen, får besluta om sina egna angelägenheter.
Frågan är alltså om en ledares mål innehåller en vision om värden som är viktiga hemma och utomlands, och om ledaren vet att balansera dem och bedöma riskerna så politiken får en rimlig chans att lyckas.
Det innebär att en ledare inte bedöms uteslutande utifrån sin karaktär och sina avsikter, utan också efter hur väl hen förstår att lansera värderingar i olika sammanhang. Hittills har Joe Biden klarat det testet bra.
Joseph S Nye, professor vid Harvarduniversitetet och författare. Hans senaste bok är Do Morals Matter? Presidents and Foreign Policy from FDR to Trump.
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Läs också Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen