Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Erdogans soffa, men EU:s skam.

Det var EU som gjorde bort sig där bland stolarna. Fel, dubbelfel, trippelfel. Erdogan kunde luta sig bakåt och njuta.

Ikonisk bild, vid det här laget. Ursula von der Leyen blev utan stol när maktmännen satte sig.Bild: EU-KOMMISSIONEN
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Ursula von der Leyen klädd för gala, med en stol i handen: "Om ni är kvinna och på väg till Turkiet". Sociala medier fnissar och varvar med nyhetsbilderna från Ankara förra veckan, där det lektes musical chairs på toppnivå. På svenska kallas leken hela havet stormar: det finns en stol mindre än deltagare. En blir utan.
Men skrattet fastnar i halsen. EU har skämt ut sig inför världen. Visat upp inre splittring, sexism och brist på professionalitet. Och detta i Turkiet som unionen är beroende av för att hantera flyktingfrågan, men samtidigt måste hålla på armlängds avstånd. Utanför.
Bakgrunden är väl känd vid det här laget: när EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel besökte Turkiets auktoritäre ledare Recep Tayyip Erdogan förra veckan var möbleringen bristfällig på ett utstuderat sätt. Det fanns bara två stolar. På en stol satte sig Erdogan. På den andra Charles Michel.
"Hrm", harklade sig Ursula von der Leyen. Hennes kroppsspråk sade så mycket mer. Det gjorde också de två männens. Värden visade belåtet att han höll i taktpinnen, rådsordföranden att han var smickrad över att betraktas som etta. Även om han senare i tyska Handelsblatt säger att han ville göra om och göra rätt och i belgisk tv förklarar att han inte ville göra något stort nummer av stolarna, eftersom det fanns så viktiga saker på agendan. Och att om han agerat annorlunda så kunde också det ha betraktats som paternalistiskt.
Kanske det. Det vi vet säkert är att Ursula von der Leyen anvisades plats i soffan en bit bort. Det illustrerar alldeles för väl kvinnosynen hos den turkiske presidenten som nyligen meddelade att Turkiet drar sig ur Istanbulkonventionen – Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet.
Fast inte bara det, "sofagate" är maktkamp inför öppen ridå. Det som i förstone liknar en storm i ett vattenglas har snurrat på i Bryssel sedan dess. Parlamentet har krävt förklaringar. Centerpartiets Abir Al-Sahlani menar att Michels ego gått före vett och jämställdhet:
"Endera så gick han rakt i Erdogans fälla, eller så är jämställdhet inte så mycket värt för honom. Oavsett så är det inte ett värdigt beteende av en person som ska representera EU och EU:s värderingar", sade hon till Europaportalen, medan socialdemokraten Evin Incir betonade att EU måste stå samlat: "Michel hade möjligheten att sända en tydlig signal om att EU inte accepterar Turkiets tillbakadragande från Istanbulkonventionen och trakasserier mot kvinnor. Istället lät han Erdogan diktera villkoren."
Protokollet och makten i unionen har åter hamnat under lupp. Rådsordföranden ska officiellt vara nummer ett och kommissionsordföranden tvåa, även om båda representerar unionen utomlands. Fast det finns bilder där företrädarna Jean-Claude Juncker och Donald Tusk fick varsin stol i Ankara.
Det går förståsatt skylla alltihop på presidentens kvinnosyn. Men att misstänka honom för sexism är en mycket lågt hängande frukt. Det finns inte en chans att de som förberedde mötet inte kände till detta – och kunde förutse nålstick från sultanen. Protokolltjänstemännen gjorde helt enkelt inte sitt jobb. De borde ha sett till att den första kvinnan som kommissionsordförande inte kunde förnedras och förminskas inför rullande kameror och världspress.
Är det här viktigt? Poängen med fototillfällen där världspressen förevigar ledare som träffas är att visa upp makten. Denna gång behövs inte kremlologi: bilden blev att en kvinna inte fick ta plats på riktigt och att EU är oenigt om rangordningen.
Två läsningar som passar Erdogan perfekt.
Som Alexander Stubb, tidigare statsminister i Finland och vice ordförande för Europeiska investeringsbanken, skriver i Dagens industri, utifrån sina år som minister och erfarenhet av formaliteter runtom i världen:
"Tumregeln var enkel: ju mer auktoritärt land, desto mer protokoll."
Pompa och ståt handlar om att visa officiell gästfrihet, men kan också användas tvärtom. Stubb konstaterar att den protokollära tabben i Ankara var betydelsefull och vulgär. Men inget misstag.
Italiens premiärminister Mario Draghi kallade sedan Erdogan "diktator" – presidenten svarade att detta var oanständigt och oförskämt.
Fast inte osant.
Viktigt på riktigt? Det tycker, bland många andra, innovationsfonden Millennia2025 som skriver till Charles Michel och kräver hans avgång: "Det är uppenbart att en blek ursäkt inte fyller det politiska vakuum som detta har försakat Europa inför dess invånare och världen." Över 12 000 personer har skrivit under brevet.
Avgår gör han knappast, däremot ses hans återval inte så självklart längre.
Värt allt liv och kiv? Åtminstone rejäl debatt – inte bara lustiga memer på nätet.
EU kan inte räkna med att världen ska ta unionen på allvar om den inte gör det själv. Om den inte i varje situation står upp för jämställdhet, reder ut sina maktförhållanden och ser till att dess representanter behandlas som de höga dignitärer de är.
Gå till toppen