Sorgeboken är en svår genre, eftersom den är uppenbart terapeutisk till sin natur. Samma krassa fråga kunde förstås ställas kring vilken roman som helst, men blir ofta omöjlig att inte artikulera när det gäller böcker som handlar om författarens privata upplevelse av sorg och saknad: På vilket sätt angår det här andra? Är det här litteratur eller ”bara” sorgearbete?