Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Trycket på att tillåta dödshjälp kommer att öka.”

Patienten är själv den enda som kan svara på hur olidligt hens lidande är, skriver Peter Singer, professor i bioetik vid Princetonuniversitetet.

Kanada har sedan 2016 tillåtit medicinsk dödshjälp, både läkarassisterad och frivillig aktiv dödshjälp, för patienter vars naturliga död är rimligt nära förestående, skriver Peter Singer.Bild: Simon Rehnström/SvD/TT
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
I mitten av mars införde Spanien en lag om dödshjälp som väntas träda i kraft i juni. Den legaliserar att läkare hjälper vuxna patienter att dö om de har ”en allvarlig och obotlig sjukdom” som medför ”outhärdligt lidande”. Läkaren kan antingen skriva ut en dos av ett dödligt preparat som patienten kan ta själv eller på patientens begäran injicera ett dödande medel.
I februari godkände Portugals parlament en lagstiftning som tillåter läkare att hjälpa obotligt sjuka patienter att dö. President Marcelo Rebelo de Sousa skickade lagförslaget till Portugals konstitutionsdomstol, som dock underkände det som alltför oprecist. Parlamentet väntas senare i år godkänna en omarbetad text, som kan bli lag före årsskiftet.
Andra länder har gått längre. Kanada har sedan 2016 tillåtit medicinsk dödshjälp, både läkarassisterad och frivillig aktiv dödshjälp, för patienter vars naturliga död är rimligt nära förestående. Lagen var följden av ett avgörande i Kanadas högsta domstol som innebar att förbuden mot dödshjälp stred mot de rättigheter medborgarna garanteras i den kanadensiska konstitutionen.
I ett mål i överrätten i delstaten Quebec 2019 slog domstolen fast att begränsningarna i rätten till dödshjälp för människor i livets slutskede, var för omfattande och att lagen stred mot deras medborgerliga rättigheter.
Efter stormöten, opinionsundersökningar och politiska debatter godkände Kanadas parlament ett tillägg som medgav dödshjälp för patienter som led av ”ett svårartat och obotligt tillstånd”, vilket har tolkats som ”en sjukdom eller ett handikapp av allvarligt och obotligt slag i ett långt framskridet stadium av försämring som inte går att vända, och som medför olidligt fysiskt eller psykiskt lidande, omöjligt att lindra under några för patienten acceptabla omständigheter”.
Även om Kanadas nya lag om dödshjälp kan gälla patienter vilkas naturliga död inte är nära förestående, så måste den som begär dödshjälp gå med på en särskild prövning. Den innebär 90 dagars eftertanke då patienten får exempelvis terapi eller utökad vård i livets slutskede som kan minska hens lidande. Därefter avgörs om hens önskan ska uppfyllas.
2016 års lag godkändes med villkoret att den skulle utvärderas efter fem år. Förutom att granska hur den tillämpats och fungerat, ska två förhållanden särskilt granskas:
Den ena är frågan om en person kan begära dödshjälp i förskott, till exempel om hen befinner sig i ett tidigt skede av demens och fortfarande kan njuta livet, men inte vill leva när den förmågan försvunnit.
Den andra ska ta ställning till om lagen gäller dem vars "outhärdliga och obotliga lidande" orsakas av psykisk sjukdom.
Trycket på att tillåta dödshjälp också när den naturliga döden kan vara många år bort, kommer att öka i takt med att människor blir allt äldre och fler utvecklar demens. För ett år sedan beslöt Nederländernas högsta domstol att läkare inte kan åtalas för att ha gett dödshjälp till patienter som givit sitt skriftliga tillstånd innan de förlorat sin fysiska förmåga att göra det.
Huvudskälet för domstolen var att patienter i tidiga stadier av demens ska kunna leva och njuta sina liv utan att behöva fundera på när de måste begå självmord för att slippa leva sina sista år som "ett tomt skal". Uttrycket myntades av kanadensiskan Gillian Bennet som tog sitt liv när hon diagnostiserats med demens. Hon ville inte förlänga ett innehållslöst liv eller få vård som andra kan ha större glädje av.
Den gällande kanadensiska lagen säger uttryckligen att psykisk sjukdom inte duger som enda skäl för aktiv dödshjälp, ett undantag som upphör automatiskt om två år. Dessförinnan ska parlamentet komma fram till vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att psykiskt sjuka som vill ha aktiv dödshjälp ska kunna klassas som obotligt sjuka.
Det råder ingen större oenighet om att psykiskt sjuka människor kan lida svårt och att en del inte hjälps av de behandlingar som finns att tillgå. Så varför ska människor som har en obotlig, men inte dödlig, fysisk sjukdom kunna få aktiv dödshjälp, men den som är kroniskt deprimerad eller lider av en icke behandlingsbar psykisk sjukdom inte har samma rätt?
I Belgien och Nederländerna är psykisk sjukdom laglig grund för aktiv dödshjälp. En studie av 100 psykiskt sjuka patienter i Belgien som begärt dödshjälp med psykiskt lidande som skäl, visade att 48 fall beviljades. Åtta sjuka sköt upp eller tog tillbaka sin begäran med argumentet att möjligheten till dödshjälp gav dem tillräcklig sinnesfrid för att fortsätta leva.
En ännu inte besvarad fråga rör graden av tillförlitlighet i de bedömningar som ska avgöra om en människas psykiska sjukdom är obotlig och kommer att förbli det. Men ytterst är patienten själv den enda som kan svara på hur olidligt hens lidande är. Därför är det inte självklart vilken vikt man ska lägga vid möjligheten att det som för patienten är ett outhärdligt lidande, kan upphöra genom ytterligare behandling eller av sig själv.
Peter Singer, professor i bioetik vid Princetonuniversitetet och grundare av NGO:n The Life You Can Save.
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen