Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Fotboja klår ändå pekfinger. Stoppa våldet nu.

När partierna talar om våld mot kvinnor får fokus inte hamna på vem som föreslog vad och vem som stoppade detta. Nollvision måste gälla.

Vardagsvåld. Bilden är arrangerad, men dessvärre alldeles för verklig.Bild: Claudio Bresciani / TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Varför just nu, varför inte innan? När våldet mot kvinnor – äntligen – åter blev en politisk fråga, när Centerledaren Annie Lööf i söndags fick nog av att ytterligare en dödad kvinna blir ytterligare en notis, när jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) fångade upp den bollen och kallade till de breda överläggningar om mäns våld mot kvinnor som inleddes på fredagen så var debatten igång igen.
Varför nu, varför inte då vårt parti lade ett förslag?
"Men var är vrålet från samhället? Från mina politiska kollegor? Var är kommissionerna, de hårda tagen? Den gemensamma signalen?", skrev Annie Lööf på Facebook. Om detta handlade en ledare i veckan. Sedan trillade mejlen in:
Varför nu, varför inte då Statskontoret publicerade en rapport i mars?, undrade en välorienterad läsare. Den rapporten slog fast att insatser mot mäns våld behöver bli mer kunskapsbaserade – och så är det säkert. Varför just nu? "Plötsligt vill alla partiledarna tala om frågan om våld mot kvinnor. Men var var de innan? Vi talade inför döva öron: ", skrev kommunstyrelseordförande Philip Sandberg (L) i Lund, som i vintras ville porta gärningsmän från kommunen.
Jag har bara en motfråga: Varför inte nu? När fem kvinnor mördats under en kort tid.
Debatten har gått i vågor i decennier, från "män är djur" till "inte alla män". Föräldrar i generation efter generation varnar sina döttrar: gå inte ensam ut i mörkret. Fast för kvinnor är den farligaste platsen hemmet. Läs den meningen en gång till. Ja, debatten borde gå på full volym, sju dagar i veckan.
"Varje månad dödas minst en kvinna i Sverige av en man hon älskat, litat på och i många fall fått barn med", står det i Aftonbladets ambitiösa långtidsgranskning.
Därför borde våld i nära relationer – där "jag älskar dig" betyder makt som psykiskt och fysiskt våld – ständigt stå på dagordningen. Med tanke på hur kvinnor misshandlas, med tanke på hur kvinnor lever i vidriga förhållanden för barnens skull eller för att de inte har råd att bryta upp eller inte har någonstans att ta vägen eller helt enkelt inte vågar gå för att det är livsfarligt.
Märkligt nog finns här motstånd. Inte bara bland män som tycker att just de inte ska ställas vid skampålen; alla män slår ju inte. Med ögonbindel för att alldeles vanliga svenssons misshandlar och dödar kvinnor de lever ihop med hakar debatten upp sig på att det är kvinnor i hederskulturer som faller från balkonger eller förolyckas på annat obegripligt sätt. Och att invandrare från länder med taskig kvinnosyn sticker ut i statistiken.
Men de då? Men ni då? Istället för att göra något åt våldet blir det ordkrig. Tröttsam whataboutism.
När Märta Stenevi i veckan lyfte mansnormen som en orsak drog drevet igång på sociala medier. Fast då inte om mansnormen, utan om hur hon ser ut, hur hon intet begriper "av vår svenska verklighet", om hennes potential som häxa – klassiska sätt att förminska kvinnor. Och lika vidrigt som illustrerande: här byggs attityderna, här formas sättet att tala om kvinnor och se på kvinnor.
Och behandla kvinnor.
Debatten har också tidigare fått fatal slagsida. Minns stojet 2005 kring Evin Rubars SVT-dokumentär Könskriget, där ordföranden för kvinnojourerna Roks, Ireen von Wachenfeldt, yttrade de famösa orden "Män är djur". Minns den ifrågasatta studien Slagen dam från 2001 som påstod att nästan hälften av kvinnorna, 46 procent, utsatts för våld av en man någon gång efter sin 15-årsdag – där gränsen för vad som kallas våld förvånade.
Det slog tillbaka och fick frågan från dagordningen.
Men journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edblom har enträget fortsatt granska detta våld och kom häromåret med boken I händelse av min död som visar att det som ofta utlöser det dödliga våldet är att kvinnan fått nog av tortyren och lämnar förhållandet. Här måste samhället gripa in och hjälpa till, inte bara göra det ekonomiskt möjligt att lämna ett destruktivt förhållande, utan också trygga att det går med livet i behåll.
Moderaternas rättspolitiske talesman Johan Forssell häcklade i veckan Annie Lööf och framställde M som de vuxna i rummet:
"Annie Lööf undrade var vrålen från de andra partierna var.I grund och botten är det lagstiftning som förändrar samhället. Vi har försökt inrikta oss på att ändra lagen", säger han i SvD.
Men även om debatten harvar på i detta Ni då? Vi då? Då då?, även om M-kvinnorna lyfter att de gröna röstat emot straffskärpningar, även om regeringen flaggar för ett eget åtgärdsprogram med snarlikt innehåll som de andra partiernas motioner och de gröna efterlyser paralleller till åtgärder mot gängkriminaliteten, så är saker på gång.
För i ärlighetens namn har de flesta politiska partier jobbat med frågan länge. De är säkert genuint engagerade, men passar också på att rida sina käpphästar: till höger finns krav på hårdare tag och strängare straff – till vänster försök att flytta fokus från invandring och klaner till maktstrukturer.
Men bland förslagen finns det en gemensam nämnare: kontaktförbud med fotboja, direkt. Och i tillägg höjda minimistraff för kvinnofridskränkning med sikte på att genast kunna låsa in förövaren i häktet.
Gör det. Verkstad, inte bara blame game. Det är ändå uppenbart att alla partier gjort för lite och för sent. Och hotade kvinnor har inte tid att vänta ut tuppfäktningen.
Gå till toppen