Vad håller Sveriges utrikesminister Ann Linde på med?

Lördagen den 24 april var till en början en lyckans dag. Joe Biden, USA:s president, uppmärksammade årsdagen då över 1,5 miljoner kristna – armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker – mördades i Osmanska riket 1915. Till skillnad från sina fega företrädare – Barack Obama och Donald Trump – vågade han använda rätt ord: Det var ett folkmord.

Men i Sverige blev lördagen en skammens dag när Ann Linde använde begreppet ”massövergreppen” om 1915 – en historierevisionistisk term som går emot forskningen.

Vi var många som blev rasande och bestörta. Min första tanke var: ”Hur understår hon sig?”. Varför är Lindes solidaritet med Turkiets president Erdogan större än solidariteten med de svenska medborgare vars släktingar mördades 1915?

Ann Lindes formulering är inget misstag utan resultatet av Socialdemokraternas svek i frågan. 2010 var partiet ironiskt nog drivande när riksdagen röstade för ett erkännande av folkmordet. 2014 utlovade Stefan Löfven även ett erkännande från regeringen om Socialdemokraterna vann valet. Han åkte till Södertälje och beskrev ståndpunkten som självklar när han talade inför assyrier/syrianer.

Men uppenbarligen betraktades minoriteten endast som valboskap. När Löfven väl fick makten gjorde han precis som sin företrädare Reinfeldt och prioriterade relationen med Turkiet. Därefter har den socialdemokratiska regeringen slagit knut på sig själv för att undvika ordet som irriterar Ankara.

I Turkiet är det nämligen olagligt att beskriva 1915 som ett folkmord, vilket är bisarrt eftersom landet inte ens existerade på den tiden. Det var ju de turkiska ledarna för Osmanska riket som ville utrota landets kristna minoriteter. Men när Turkiet grundades på 1920-talet utvecklades en extremnationalism där det inte passade in att turkar och kurder hade mördat sina kristna grannar och vänner.

Turkiet har i åratal hotat med diplomatiska och ekonomiska repressalier varje gång ett land vågat tala klarspråk. Det är därför Ann Lindes uttalande är så chockerande. Liksom Carl Bildt innan henne gör hon sig till en nyttig idiot för den turkiska propagandan: ”Titta! Inte heller Sveriges utrikesminister kallar det för folkmord!”.

Konsekvenserna är stora. Regeringens agerande riskerar att ifrågasätta själva begreppet folkmord. Det är ingen hemlighet att juristen Raphaël Lemkin, som lanserade begreppet genocide under andra världskriget, bland annat utgick från de kristnas öde i Osmanska riket 1915.

Det är inte heller okänt att traumat lever kvar bland efterföljande generationer. Jag har själv skrivit flera gånger om mina släktingar, bland annat farmor och farmor, som överlevde mot alla odds. Otaliga armenier och assyrier/syrianer i Sverige har vittnat om sina släktingars öden. Vi vet att inte ens de minsta skonades: forskare har kartlagt hur barn dränktes, brändes och höggs ihjäl.

Men vi kan ändå inte åka till Turkiet och öppet hedra våra döda eftersom F-ordet är förbjudet där.

Efter Ann Lindes formulering ”massövergreppen” är toleransen för politiskt hyckleri låg. Snart är det första maj i Sverige och om någon av ministrarna pratar om internationell solidaritet vet jag nu hur mycket den är värd.