Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Brotten vid graven bredvid.

Det måste gå att minnas under trygga former.Bild: Janerik Henriksson/TT
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Kyrkogårdar förknippas med mycket. Sorg, kärlek, varma minnen, krattade grusgångar, prunkande grönska – och i allt högre grad även brottslighet.
På Sankt Pauli kyrkogårdar i Malmö har det, som tidningen uppmärksammat, gått så långt att ordningsvakter ska sättas in. Polisen beviljade kyrkogårdsförvaltningens ansökan om detta med hänvisning till lagtexten om att det "finns ett särskilt behov och det är av väsentlig betydelse". Kyrkogårdspersonalen har under lång tid vittnat om stök, hotfulla situationer och grov kriminalitet. Det rör sig om alltifrån vandalisering av träd till droghandel, sexköp och stölder.
Två ordningsvakter ska nu tjänstgöra på kyrkogården fem dagar i veckan. Förutom att ingripa vid brott får de i uppgift att tala med kyrkogårdsbesökare som beter sig olämpligt. Det kan handla om alltifrån lekande barn och lättklädda solbadare till hundägare som låter sina hundar springa lösa.
Även denna senare del av uppdraget får vakterna förstås på förekommen anledning, vilket leder tankarna till vinterns debatt om Skogskyrkogården i Stockholm. Där hävdade pulkaåkande familjer – till sörjandes förtvivlan – sin rätt att få susa fram bland de omkring hundratusen gravarna. Ett av argumenten som hördes i diskussionerna var att de döda knappast hade misstyckt.
Sällan har betydelsen av gravplatser tyckts vara så missförstådd.
Påbud om att visa respekt för kyrkogårdens helgd finns naturligtvis inte för de dödas, utan för de levandes skull. De måste få vårda en anhörigs minne, tända en lykta eller torka en tår utan att ha vare sig pulkaåkande barn eller lösspringande hundar omkring sig. Att värna den rätten är inte förmynderi, utan en fråga om medmänsklig respekt.
Och problemen med brottslighet på kyrkogårdar påminner om något ännu viktigare: ingen dimension får försummas i statens bekämpning av brott. Medan fokus i den politiska debatten ligger nästan helt på olika former av insatser mot den grövsta kriminaliteten bidrar även mindre allvarliga brott till rädsla och otrygghet för folk som rör sig i sina närmiljöer.
Det finns givetvis mycket oroande trender som rör den så kallade gängkriminaliteten. Under 2020 noterades till exempel det högsta antalet bekräftade skjutningar någonsin i Sverige. Men det hoppfulla i sammanhanget är att det – av skånska erfarenheter att döma – går att göra stor skillnad med särskilda insatser och enträget polisarbete. I Polisregion Syd minskade antalet skottdåd i fjol för tredje året i rad.
Glädjande, förstås, men det är för tidigt att andas ut. Delvis för att utvecklingen snabbt kan vända igen, men framför allt för att brottsbekämpningen omfattar så mycket mer än att stoppa spektakulära brott som skjutningar och sprängningar. Den gäller också betydligt mer vardagliga situationer. Som rätten att under trygga former få sätta några blommor på en älskad bortgångens grav.
Gå till toppen