De senaste decennierna har det svenska forskarsamhället expanderat kraftigt. Samtidigt har forskarnas plats i offentligheten blivit allt mindre självklar. För den som vill göra akademisk karriär finns det få incitament att gripa in i samhällsdebatten eller ägna sig åt folkbildning. Samarbeten med kollegor i Oxford och Stanford är långt viktigare för meriteringen än samarbeten med journalister i Malmö eller gymnasielärare i Ystad. Bör det vara så? I två uppmärksammade artiklar, båda föranledda av den nya forskningspropositionen, har Sverker Sörlin (DN 20/4) respektive Ida Östenberg (SvD 21/4) dragit en lans för att universitetet bör ha ett brett kunskapsuppdrag där samverkan med det omgivande samhället tillmäts verklig betydelse. I detta kan vi bara instämma.