De två kvinnornas ögon är slutna. I hypnosen faller de. Ändå förblir de stående i det violetta rummet med den mörkrosa mattan. Det enorma fotografiet har en laddning så magnetisk som vore det hämtat ur kultserien ”Twin Peaks” undermedvetna. Anna Linderstam är bra på det där. I en serie porträtt, gjorda med 1800-talets våtplåtsteknik, framträder en kvinnas ansikte ur mörkret. Ögonen är stängda, munnen öppen som i en flämtning. Återigen detta märkliga tillstånd, på en gång värnlöst och oåtkomligt. Dessa bilder som tycks tala om det mest intima får mig att tänka på såväl 1960- och 70-talets pionjärer inom kropps- och performancekonst som den tidiga psykiatrins fallstudier. Under tiden löser Linderstam upp gränsen mellan det synliga och det dolda, medan maktbalansen förskjuts mellan den som avbildas och den som betraktar.